Mig lär du inte känna på Facebook

Hur ser en passande Facebookstatus ut? Hur mycket, eller lite, bör man dela med sig av till sina vänner där?
För mig är Facebook ett ställe för ytliga kontakter. Man pratar lite så där allmänt om vad som händer i ens liv, och inget av större dignitet.
Jag är själv väldigt flitig där, men tillfällena då jag har delat med mig av något personligt är få. Det är inte så att jag har svårt att uttrycka mig i ord, eller är direkt introvert utan det beror på att jag inte VILL. Jag vill behålla det privata för mig själv, och jag tror ärligt inte att nån av mina vänner på FB skulle vara särskilt road över vad som egentligen försigår bakom pannbenet på undertecknad...
Jag var vän med en kvinna på FB under några år som jag sedemera valde att plocka bort från den digitala bekantskapen(underbara teknik!) pga att hon var på tok för frikostig med information ingen av oss behövde veta. Hon skrev om sånt som hennes barn absolut inte behövde bli varse om tex. De gångerna hon fick tillsägelse av folk så snäste hon av dem med att hon bara var ärlig(populär ursäkt!). Ja, det må hända att hon var. Men jag tycker likväl att vissa statusuppdateringar aldrig skulle ha gjorts.
Jag brukar själv få tänka mig för vad som är lämpligt att skriva. Jag vill ju inte att barnen ska få trista kommentarer över sånt som JAG tycker, tänker och känner. Det är ju MINA, och inte deras. Men jag vet att folk kan ha svårt för att skilja på jag, du, de och vi...
Så jag kommer även fortsättnings att dela med mig av mina loppisfynd, ommålade möbler, middagar och resor. Något tyngre än så är nog inte att räkna med, så jag antar att jag inte kommer att bidra nämnvärt till byskvallret...;)

Vad är sanningen?

Ofta hör man folk säga att de är ärliga och säger som det är, och menar då sanningen. Men vad är egentligen sanningen? Min syn på en uppkommen situation eller företeelse, eller din?
Kanske är det HAN som har rätt? *pekar*
Vem kan säga vem som har rätt? Enda gången man väl egentligen med säkerhet kan säga att nån har rätt är då det gäller rena kalla konkreta fakta. "Stockholm är sveriges huvudstad, 2+2=4 och Yohio suger"...;)
Ni är med på hur jag tänker?
Jag tillhör själv skaran av "sannings-sägare" och brukar hävda att osanning skulle jag banne mig inte få för mig att fara med. Men att inte tala sanning är det att ljuga? Jag själv kan ju tro att jag talar sanning medan jag rent levererar lögner?
Att medvetet inte tala sanning anser väl de flesta av oss är att ljuga. Fast om man bara väljer att inte säga npgot alls om saken?
Men vad ÄR egentigen sanningen?
Är det så att vi alla har vår egen sanning?
Är det så att sanningen beror på person och situation, tro?
Händer det en olycka om det finns tre vittnen så kommer deras vittnesmål går i sär, och säkert rejält även om ingen av dem ljuger. Vi uppfattar samma situationer så olika och ändå talar vi alla sanning.

It takes one to know one!

Jag hyllar mer än gärna mina vänner och framhäver dem då de tillhör den absoluta eliten bland vänner, enligt mig. Ett gäng smarta och medkännande män och kvinnor. De kan kosten att se på en situation från alla tänkbara håll, och inte bara sitt eget.
De är alla väldigt olika och skulle nog inte bli vänner var och en på sitt håll. Jag som har förmånen att få umgås med dem får besöka olika världar och få en inblick i sådant jag inte haft en aning om annars.
Men jag har blivit uppmärksam att jag på sistone oftare träffar de av mina vänner som, precis som jag, är kantstötta. Jag menar inte att vi är andrahandssortering, utan att livet har hanterat oss ovarsamt...
Jag kan finna en viss tröst i att inte behöva förklara, utan personen mitt emot vet hur det är när varenda led skriker av smärta, hur det är när man verkligen inte kan motivera ens värkande kropp att stiga upp, eller hitta drivkraften att ta sig till framtiden när man inte har ett jobb för att man inte KAN jobba.
Jag är tacksam över att jag har såna vänner också, även om jag tycker att det är för jävligt att de ska behöva lida på daglig basis. För jag vet ju själv hur det är att ha ständig värk...
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0