Jag SKA bli en bättre människa

Hur många har inte nån gång i ett svagt ögonblick mot bättre vetande lovat sig själv, och kanske andra också det?
Själv har jag dock aldrig hävdat nåt dylikt, och detta beror inte på att jag anser mig vara perfekt som jag är, utan mer att jag har så pass självinsikt att jag vet att det inte skulle funka. "Göra mig till" är inte min grej, och det är just en charad som skulle till för att nåt sånt skulle ske.
Jag är verkligen inte bra på att vara nån annan än den jag en gång föddes att vara. Tack vare god uppfostran så är jag hyfsat artig, trevlig och hövlig. Kanske inte alltid lätt att ha med att göra eftersom jag verkar ha en GET-gen insmygen i min DNA-stege eftersom jag är envis som en...:)
Jag är också väldigt principfast och har en orubblig tro, men accepterar att andra är av annan åsikt. Får jag vara ifred med mina värderingar och åsikter, så knuffar jag inte på andra heller.
Jag är medveten om att jag säker kan uppfattas som riktigt insnöad(bildligt!), men det är en upplevelse jag gärna bjuder på! :)
Jag kommer att vara och förbli den jag är, och skulle "skon inte passa" så är dörren ditåt! *pekar* :)

Det är inte bara i andra länder folk har det svårt

För mig är det självklart att hjälpa till med det jag kan bidra med, och så tror jag att det är för de flesta. Jag väljer att tro på det goda, som faktiskt finns bland oss. Det är lätt att glömma allt det fina och välmenande som finns bland oss då det "fula" som ofta lyfts fram i media. Man ska komma ihåg att det är så få av oss som rånar, misshandlar och mördar...
Minns när jag såg det här med "Matkassen" på Facebook och först trodde jag att det bara var nåt jippo folk klickade på och glömde, och blev så varm ända in i hjärteroten när jag sedan om att det är nåt godhjärtade människor faktiskt gör helt frivilligt!! Vad är väl mer hjärtevärmande än människor som hjälper andra mindre bemedlade av egen fri vilja? Extra glad blir jag när det rör sig om människor på hemmaplan som får den hjälp de så desperat behöver. Ibland verkar alla de svenskar bli bortglömda som inte har pengar att handla mat, eller de slantarna som behövs för att köpa kläder till barnen. Det är fler än vad de flesta verkar förstå som behöver hjälp NU här hemma. Det pratas så mycket om alla människor på andra sidan världen som behöver vår hjälp, men grannen då? Eller familjen längre ner på gatan? De må ha fred där de bor och ta över huvudet, men allt det andra man behöver då? Jag pratar inte iphones eller ipads nu, utan de allra nödvändigaste. Jag känner en kvinna som en vanlig månad inte har råd att köpa mensskydd, så jag bidrar med bla det.
Jag bidrar kanske inte med så mycket i värde, men det jag ger kommer till nytta och glädje. Däremot så skänker jag aldrig till större organisationer. Jag vill hjälpa "first hand", och på hemmaplan.
Så länge det finns folk "runt hörnet" som behöver mig kommer jag att hjälpa lokalt...
 

Hur ska en tonåring kunna veta?

Med två tonåringar och en som är ett par år äldre i hushållet är det en hel del funderingar kring utbildning och framtid, det med all rätt för det ÄR mycket att väga in och fundera över.
Jag själv är 48 år och vet fortfarande inte vad jag ska bli "när jag blir stor". Jag funderar att uppta studierna, inte på heltid men ett par kurser i allafall.
Jag älskar att plugga, är vetgirig som ett litet barn och frågvis som en av Astrid Lindgrens "rumpnissar"- "VAFFÖ är det på detta viset!?" :)
Jag vill alltid lära mig mer och slukar dokumentärer och biografier, men även en och annan faktabok. Det är också det som ligger mig i fatet. Jag har för breda intressen, lite av varje och har problem med att avgränsa ett intresseområde.
Det enda jag väl egentligen är säker på att det kommer att bli NÅGOT av mig, frågan är bara VAD och NÄR...;

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0