Osexig initiativlöshet

Usch, vad jag stör mig på flata människor!! Inte _flator_ utan platta, grå och intetsägande personligheter, det kändes bäst att tillägga....:)
Jag vill bara ruska om dem likt en sån där glasglob med snö i, ni vet. Skaka fram en gnutta initiavtivförmåga och engagemang.
Finns det något värre än att bara få en disträ axelryckning när man kommer med olika förslag? "Vi har ett problem vi behöver lösa. Jag föreslår detta...*paus* Vad tycker du? *tystnad*...*suck*...*tystnad*
Jag skulle kunna banka skallen i en betongvägg av ren och skär frustration. Vad är det som är så förbannat svårt egentligen? Vad TYCKER du? Alla har väl för fasen en åsikt? Finns det verkligen människor som går igenom livet utan att tycka och tänka?
Det måste vara riktigt bedrövligt trist, att de orkar hålla sig vakna och vid liv är i så fall för mig ett mysterium av samma kaliber som "var tar löningen vägen?!" ;)
Det är väl lika bra att tillägga att jag inte på något sätt angriper folk a la Sverker Olofsson i Plus-"Ska det vara på detta viset...VA...VA...VA?!"
Utan jag lägger fram en fråga, och väntar sedan snällt på ett svar. Jag kan koka kaffe under tiden, tvätta några maskiner tvätt, åka till Kreta en vecka, gå en runda med grannens hund...
Jag har gott om tålamod med vem det än är som jag hoppas på svar från. Svaret per definition är inte lika viktigt som att det faktiskt kommer ett svar nån j-a gång!!

Jag saknar gemenskap

Jag är inte överdrivet social. Jag trivs bra i mitt eget sällskap, och har inte särskilt svårt för att ta egna initiativ och uträtta saker på egen hand.
Men ibland så kan jag sakna gemenskapen man får köpet med att ha ett jobb. Den sociala gemenskapen är då nåt man tar för givet och kanske tom stör sig på. Men "går man hemma" år efter år som jag så kan man sakna att vara en del av något större, att få dela glädjen av ett väl utfört jobb ihop med sina arbetskompisar, eller kanske dela fallet ihop också...
Det ÄR ensamt att vara hemma. Vissa dagar kan jag känna ett sting av saknad av att vara en del av ett arbetslag, medan jag vissa dagar är fullständigt nöjd med att vara en del av en familj. Det är minsann en ynnest om något...

Medelålders och trött

Svunna tider med nattsudd, och sena film-maraton är väldigt fjärran kan jag säga. När klockan slagit 22 kan man sätta en säker peng på att undertecknad står med tandborsten i munnen OM jag inte redan ligger under täcket med min mysiga pj och kosse-tofflor på mig.
Vart tog energin vägen? Till samma ställe som löningen försvinner, tro?
Detta leder ju till att jag är uppe INNAN tuppen rättat till kammen och gurglat sig inför morgongalandet. Jag skulle vilja hävda att han nog sover fortfarande när jag med bestämda raska steg är på väg ut till köket och kaffebryggaren med dagens första mugg.
Det hänt fler än en gång att jag jobbat under det jag ska hinna på en dag, och tycka att lite lunch skulle sitta bra bara för att sedan konstatera att klockan bara är strax efter 8.00.
Förr kunde jag tycka att det var höjden av lycka och avkoppling att sova till efter lunch. Gör jag det nu så är jag däckad av feber, virus eller gårdagens grogg. Inte en chans att jag sover så länge utan yttre påverkan...

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0