När man inte ser skogen för alla träden

En bekant sa nyligen till mig att det hade varit en befrielse att vara så nöjd med så pass lite som jag är. Personen som sa detta är i ständig jakt efter bättre, lyxigare och dyrare saker och upplevelser.
"Allt ska vara så j-a märkvärdigt" kan man kort sammanfatta personens livstil, och inte sjutton verkar man då bli lyckligare av det...snarare mer pank...:)
Själv lider jag inte av denna drift, eller vad man ska kalla det. (Begär kanske!?) Jag tycker inte på nåt sätt att lyxigare än bättre. Standardmässigt möjligen. Men utan rätt attityd blir ju ändå upplevelsen/utbytet platt.
Vi bodde för två år sedan på ett riktigt lyxigt hotell i Egypten. Jag sa på skämt att hade jag varit där i nån vecka till så hade jag nog inte klarat att torka mig själv i rumpan sedan...
Det blev för mycket! En morgon så smög jag och sambon längs väggarna och i skydd av div vegetation ner till poolen för att få lägga handduken SJÄLVA på varsin stol.
Vi bodde alltså jätte fint med servicen med stort S. Men det vi pratar om då vi ser tillbaka är stunderna hos våra egyptiska vänner på soffan i den lilla butiken där vi satt och umgicks glatt.
Detta stärker min övertygelse om att det är ens egen inställning och inte ekonomin som styr hur bra man har det i livet...

Inget fynd när det är begagnat

Sitter och eftermiddagsfikar framför tv:n. Det var en ny reklamsnutt som fångade mitt intresse, högst flyktigt men ändå...
Det var en snutt från "Fyndiq". Jag absolut ingen aning om vad det är, men att det handlar om shopping hann jag i allafall snappa upp. Kvinnan i filmen pratar med "Silvia"-accent, och är lite nedlåtande mot sin man. Han visar sånt han handlat och vid ett tillfälle påpekar hon förmätet att "Det där är inget fynd, det är begagnat"...
Jag tycker att det var lite så där lagom vardagsroligt. Jag borde kanske ta illa upp eftersom jag handlar uteslutande secondhand. Men jag föredrar att fnissa i smyg över alla (begagnade) FYND jag gjort...:)
 
 

En fet käftsmäll

Det är nästan så att jag trött ställer mig frågan om pressen behagar att skämta oss aprillo med dessa rapporter om den nya Thai-trenden att varandra bitchslaps i ett försök att hindra rynkors uppkomst....??
SERIOUSLY?!
Jag har mer än en gång undrat var dessa "för evigt ung"-sökande sätter gränsen till vad de kan tänka sig utsätta sig för i sina desperata försök att fly årens påverkan på oss. För att, enligt mig, komma undan med hedern i behåll bör gränsen ligga långt innan en smäll i allafall.
Det bästa vore väl egentligen att accceptera att åren går inte obemärkta förbi, och det är heller inte meningen. Kanske lägga tiden på att leva under tiden istället för att förhindra den? Kroppen åldras oavsett, och personligen har jag ju hellre roligt under tiden än att oroa mig över att jag inte ser ut som när jag var 25....
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0