Vad sägs om en näve åsiktsfrihet?

Jag tycker inte alls om hur vårt modersland håller på att utvecklas. Ooops, jag skrev _modersland_. Undrar hur många jag kränker här och nu....*ironisk*
Jag tror fan att det i stort sett bara är väder man kan prata öppet utan att riskera att kränka någon. Jag är så förbannat less på detta hycklande och moraliserande som är ständigt pågående. Jag upplever ofta att många säger utåt det som förväntas och gör tvärtom när "ingen annan ser".
Varför ska vi inte kunna vara ärliga i vårt tyckande utan att riskera att dömas? Vi lever i ett fritt land säger vi ofta. Låt oss leva som de fria medborgare vi är och tycka precis det vi vill.
Är det nån som vågar sticka ut hakan blir det tsunami i det lilla fågelbadet och vattnet väller över de farligt låga tunna kanterna, de små tjattrande fåglarna förfasar sig och det blir ett förbannat kvittrande. Säkert yr det en och annan fjäder också...
Vi har problem här i landet som inte blir ett dugg mindre för att vi inte erkänner dem. Ta tex det här evigt förlöjligandet av Jimmie Åkesson. Jag kan inte bry mig mindre om att Jimmie sägs fila lite på detaljerna från uppväxten faktiskt. För mig är det bra mycket viktigare att fokusera på varför han är ledare i vårt tredje största parti? Är det inte ett faktum viktigare än att han ljög om antalet invandrarfamiljer i området han bodde i?. Visst, det är förbannat osnyggt av en folkvald att ljuga. Men låt oss för en gångsskull vara ärliga och erkänna att det faktiskt inte är första gången i historien det händer...
Vi har ett stort problem som växer sig allt större trots att vi gör allt för att mota bort Olle i grind för att slippa ta itu med det och bekänna färg.
Det är många som anser att vi bör stänga dörren till vårt land och se om vårt hus. Det är inte Jimmie´s fel. Jag anser att det är de andra partiernas fel som drivit den asylpolitik de gjort i alla år, för hade de inte gjort det så hade Jimmie inte haft det jobbet han nu har, utan kanske stått på Donken och flippat burgare med massor av kärlek i? :)
Jag upplever det som typisk svenskt att febrilt leta en syndabock och lägga ansvaret på så man slipper att tycka själv, och Gud förbjude stå för det.
Elak? Inte ett dugg, men däremot ärlig...;)
 

Middag på stan VS betald räkning

Schablonbilden av oss kvinnor är ju att vi älskar att bli bortskämda med smycken, fina undisar, romantiska middagar och dyl. Hur många av oss stämmer in på den bilden, tro?
Skulle jag få ett dyrt smycke av sambon så skulle jag inte ge ifrån mig högfrekventa läten som säkert bara hundar kunde höra. Inte heller skulle jag hoppa jämfota och klappa händerna av iver över ett underklädes-set(men kanske sambon?!). Däremot kan jag uppskatta en lugn middag på tu man hand. Men det behöver inte vara nåt flottare ställe.
Det jag däremot uppskattar allra mest är 1. Få disken avklarad 2.Soporna bortforslade 3. Få en räkning betald som överraskning. Nu är kanske inte ordningen på överraskningarna överensstämmande men hur jag skulle ranka dem, men ni fattar...;)

Vampyrer till förbannelse

Bara tills för ett par år sedan så fnös jag åt sånt "trams". Hungriga döda människor som suger blod? Nädu tack, såna barnsligheter klarade jag mig allt utan!
Men sedan kom "True Blood" och slog undan fötterna, eller drog undan mattan, vilket man vill, för mig. Jag föll hårt och brutalt. Jag anar att Alexander Skarsgård hade ett finger, eller en hel näve med i spelet. Serien var ok på nåt underligt vis, även om alla sexscener många gånger fick mig att bre mackor eller brygga kaffe. Förmodligen så är det just alla scener med bisarrt sex som fick  mig att till slut välja A-ekonomi istället...:)
MEN nu är det ju så att "True Blood" bara egentligen banade vägen för det som komma skulle, och kom gjorde det med besked! :)
Oj, oj, oj...ni som sett Salvatore bröderna vet jag vad pratar om. Jag började slötitta på "Vampire Diaries" en kväll när jag inte hade nåt bättre för mig. Jag var inte helt övertygad om vampyrer än , utan skyllde mest mitt intresse på Skarsgård.
Men jag fastnade likt en fluga i spindelnätet, sprattlande för att sedan kapitulera. Jag dog dock inte...:)
Sedan har min fascination för dessa brutala blodsugare ökat trots att jag innerst inne tycker att det är tramsigt. För ett litet tag sedan hittade jag en, numera nedlagt serie på temat, som heter "The Gates". Det blev bara 13 avsnitt, och fler verkar inte vara aktuella.
Det känns som om det går inflation i vampyrer. De förökar sig i en sällan skådat takt på kanalerna, så visst är det fler än jag som tittar i smyg bakom fördragna gardiner...?
Däremot så kan jag å det bestämaste säga att jag gillar INTE "Twillight"-serien. Första filmen var helt ok, men sedan tappade jag intresset så kapitalt. Så kanske är det så att jag trots allt föredrar människor med ett  puls och ett blodomlopp!? :)

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0