Förnekad vänskap

När det går upp för en själv att saker och ting inte står riktigt till som sig bör bakom pannbenet är det nog ganska illa, eller det kanske ska ses som ett sundhetstecken? Anywho...
Jag fick en fråga i morse som legat och gnavt hela dagen. Det var ingen 100.000:- fråga eller ens privat, utan en i förbifarten "känner du xxxxx?"
Jag svarade nekande, funderade lite, för att sedan återigen hävda att jag inte visste vilken personen var.
Jag har sedan mentalt gått igenom min bekantskapskrets, bara för att återigen bekräfta för mig själv att jag inte har den blekaste om vem denna person är.
För en stund sedan slog insikten mig likt ett vedträ i pannan- Jag har omedvetet förnekat kännedomen om en av mina äldsta vänner!!
Hur förstår det inte. HUR är det möjligt att glömma en person man känt i 20 år och dessutom står nära?
Javisst, alla kan få mental härdsmälta så jag får hänvisa till det som mitt lama försvar: "Förlåt, jag visste inte bättre i stunden, och glömde allt vi tagit oss igenom tillsammans. Det ska inte upprepas-Jag lovar!!"
Personen i fråga kommer inte att ta illa upp utan skratta, och klappa mig förlåtande på kinden medan hon, det lilla grynet, står på tå...:)
Tacka er lyckliga stjärna att ni inte har mig som vän, gott folk!! ;)

En polisanmälan kanske?

Jag har massor av tålamod, så pass att jag nog skulle både kunna skänka till välgörenhet och sälja på export, och ändå ha tillräckligt kvar.
Men när jag väl blir arg så blir jag förbannad på riktigt. Jag blir skogstokig på ren svenska, för då har personen "knuffat" på mig ett bra tag. Då vajar mina nerver rejält i snålblåsten kan jag säga. Vi pratar alltså "klass 1"-varning med risk för jordskalv...;)
Nu har jag stått ut med en trägen "friare" i drygt 2 år. Han är som ett envetet plåster på axlen, eller kletigt hubbabubba under skon. Han sitter fast med andra ord!
För några veckor sedan så rann den berömda bägaren över och jag kom på mig själv att skrika:"Ge fan i mig en gång för alla!", samtidigt som jag armbågade honom i mellangärdet. Sedan har han hållt sig på sin kant genom att helt sonika lysa med sin frånvaro. Men idag så var han på hugget igen. Jag drog ner min stora stickade mössa så långt det gick, för att sedan dra upp luvan på kappan och till sist vända honom ryggen. Det hjälpte föga dock...
Jag är medveten om att jag inte kommer nån vart med en anmälan, särskilt eftersom jag misstänker att "alla hästarna nog inte står i stallet" om man säger så. Men inte fasen får man väl hålla på och klänga på, eller trycka sig mot folk hur som helst. Det är ju liksom inte stökig konsert med ståplats det handlar om...
 

Förbannade energitjuv

Ni som också "gått hemma" i många år har säkert känt av sviktande motivation. Det kan vara riktigt bedrövligt svårt att förklara meningen med att stiga upp innan 10 för sig själv när man ändå inte har något som väntar på en. "Kropp, rör på dig!!"...funkar föga...;)
Likaså blir varje dag "lördag hela veckan", eller "måndag"...vilket man vill. Så bara för att få NÅN sorts helgkänsla så stiger jag upp lite tidigare på vardagar oavsett vad kropp och förnuft hävdar, och likaså så blir det inte godis  framför tv:n någon annan än tidigast fredag.
Jag känner att jag på något sätt måste urskilja viss nyansskillnad i den "grå massan", som andra kallar vardag.
Det kan också vara svårt att hitta något att se fram emot. "Vad skönt det ska bli att vara ledig!"...Mmmmm, visst ska det! *ironisk*
Fast jag ska erkänna att det inte är ett dugg avkopplande att "gå hemma". Det känns mer frustrerande faktiskt mer än något annat. Fast den smygande känslan tolkar jag som ett tecken på tillfriskande, och hoppet har börjat infinna sig om att orka plugga alt jobba igen.
Bara känslan av att träffa folk, ha nån att prata med får mig att le stort. Ja, t om tanken på ett grupparbete(min stora fasa förr) ter sig lockande. Man missar det sociala när man inte är iväg på dagarna, och det är nog det jag tycker är jobbigast med hela situationen, annars är det ju lätt att tro att det är ekonomin som är det...
Men idag ska jag hem till en urhärlig sprudlande positiv kvinna och tanka massor av energi och positiv anda. Det ska bli riktigt effing trevligt! Fika, pladdra och fnissa en stund- det kan inte bli bättre. Sedan har jag ork och motivation att hålla huvudet högt och ångan uppe några dagar till! :)
 
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0