Gnällspik, eller bara ärlig

Det här med att "gnälla" är riktigt intressant! Jodå, tro mig...:)
Hur du funderat över när gnäll blir just "gnäll"? När är man bara ärlig och berättar hur ens situation faktiskt är?
Personligen är jag livrädd för att uppfattas som gnällig, eller negativ. Så jag kan komma på mig själv att jag inte vara helt ärlig med hur jag mår i kroppen. Det är några få som får den icke tillrättalagda versionen. De är de stackarna som jag vet känner mig så pass väl att de vet att det är just den krassa verkligheten de får, och inte nåt kinkigt okynnes gnäll.
Ni hör att jag inte tycker om gnäll, va? :)
Jag kan komma på mig själv med att tänka "Men gör NÅT åt din situation då!!" när nån fullkomligt kräker ur sig allt elände som lagts på dennas axlar. Allt kan man dock inte göra nåt åt, det är jag själv plågsamt medveten om. Men alla kan göra nåt litet i allafall. Många gånger behövs det inte några stordåd för att livet ska kännas lite bättre. Det kan faktiskt behövas så pass lite som att man bestämmer med nån person att tex ta en fika en gång i veckan. En pratstund hemma i köket över nåt hemmabakat kan lösa en hel del problem faktiskt! Tyvärr lär väl ingen världsfred komma till stånd över en sockerkaka, men tyngden på ens axlar kan faktiskt lätta om man har nån att prata med. Man behöver få perspektiv, och det är nog svårt att få på egen hand...
 
 

Pengar har inte med vänskap att göra

En vän finns alltid där, i blött och torrt, i medvind och motvind och i nöd och lust. En vän ska man alltid kunna luta sig emot för stöd. En vän ska erbjuda lä då det blåser hårt, och hålla en i handen när åskan går.
En vän ska hålla ett löfte och ett förtroende. En vän ska vara kassaskåpssäker då det gäller hemligheter. När jag nu ändå är inne på kassaskåp kommer jag osökt in på anledningen till dagens inlägg...
Kan man ställa vilka krav som helst på en vän? Kan man verkligen förvänta sig osjälviska tjänster av gigantisk dignitet? Får man säga nej, men ändå fortsätta vara en vän?
Personligen tycker jag att pengar och vänskap inte har med varandra att göra. De är som olja och vatten. Jag vet en handfull personer som surt fått erfara att man nog inte ska låna ut pengar, eller gå i borgen för ens sin bästa vän. Nåt verkar hända mellan folk när pengar finns med i bilden. Kan inte sätta fingret på vad det är... Man är sig själv närmst? Tar nån djupt inneboende girighet över sans och förnuft?
Jag kan inte tänka mig att låna ut pengar, och skulle aldrig heller förvänta mig att nån skulle låna ut till mig heller. Jag vill förtydliga att det inte är "nån hundring" jag menar nu utan större mer kännbara summor. Nu tycker jag i och för sig att man alltid ska betala tillbaka oavsett summa. Själva andemeningen med att låna är ju just att det bara är ett LÅN...:)
 
 

Jag KAN inte låtsas längre

Jag har märkt att för varje år som går så lägger sig lugnet som en varm behaglig mjuk sjal över mina axlar. De tyngs inte längre ner av en massa negativitet. Jag låter dem inte få fäste. Bort, bort, bort!!
För varje år jag lägger bakom mig lägger jag mig till med mer och mer ärlighet. Fortsätter det så här, så kommer jag att vara brutal nån gång hösten 2016...;)
Jag kläckte ur mig en ramsa igår, och stannade sedan upp och funderade. Fast egentligen ska man ju tänka till _innan_. Men det kändes ok ändå eftersom jag stod stenhårt och orubbat bakom varenda stavelse. Nu menar jag absolut inte att man ska ta chansen att vara elak och gömma sig bakom att man är ärlig. Att såra folk är aldrig acceptabelt, i allafall inte för att vara rätt och slätt elak. Det kommer ju alltid situationer när det är oundvikligt att nån tar illa upp.
Jag kan inte gå i god för att jag alltid är socialt smidig och sitter inne med de rätta formuleringarna. Jag har säkert trampat på min beskärda del av tår genom åren. Men jag har märkt att det bli allt svårare att inte vara ärlig, och att det heller inte känns konstigt att säga sitt hjärtats mening. Förr kunde ju just _det_vara pinsamt...
Är det så kanske att man vid 46 års ålder helt enkelt börjar bli för gammal för att låtsas?
 
 
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0