Det ska synas att man har råd!

Jag satt och tittade på bildspelet som de har på Expressen med olika out-fits i div prisklasser, och kom då att tänka på när en känd exklusivare klädkedja släppte en kollektion hos Lindex. Jag minns inte vilket märke dock, men de är glada för mönster där..
Det var inget i min smak i vilket fall, och säkert även då fortfarande för dyrt! :)
Anywho...
Jag minns i allafall Pernilla Wahlgrens åsikter om släppet, och om allt annat som gjorts tillgängligt för oss vanliga dödliga. Man kan ju säga så här- det föll den lilla damen inte på läppen.
Jag läser kanske hennes blogg en gång om året max, men detta var den här gången och det bara bekräftade att det ger mig ingetting mer än möjligtvis huvudvärk att läsa hennes glättiga blogg. Hon var denna dagen rejält upprörd över att ALLA skulle ha tillgång till sånt som hon ju hade RÅD med. Hon tog b la Hello Kitty som exempel och hur hon köpte med sig henne från Japan när det bara fanns där. Men att hon nu aldrig skulle köpa det då alla KAN göra det. Det gicks på om olika märkeskopior också, att de var så bra och billiga så alla kan ha dem också.
Ok, det må så hända att hon lever i sin rosa klistriga bubbla på Värmdö(Lidingö?), men det fanns de som höll med henne! Det finns alltså de som på fullaste allvar tycker att det ska synas att man har råd?
Jag tänker inte be om ursäkt, för att jag tycker att det är en förbannat trist människosyn...
 
 

Justin Bieber fick mig att gråta

Det brukar gå en si så där 5-6 år mellan gångerna jag går på bio, och denna gången var inget undantag. Jag tycker att det är dyrt, bökigt, svettigt och trångt att gå på bio. Jag föredrar film i hemmets lugna vrå under min filt, i min hörna av soffan med en skål chips i knät.
Men nu kom den där DAGEN då "den lille gräddbullen från Kanada" hade premiär på sin dokumentär, och med en "hard core Belieber" till tonårsdotter och gratisbiljetter liggande fanns det liksom inget alternativ...
Hade jag lagt 180:- på besöket så kanske jag hade dragit lite på det nu positiva omdömet, men nu är jag, kanske inte lyrisk, men väl nöjd i allafall.
Jag tror inte att några fans lämnar salongen otillfredställd då filmen innehåller det man som en Belieber vill se, möjligtvis var det kanske för lite magmuskler om något...;)
Skämt å sido, de försökte lyfta fram _personen_ bakom rubrikerna, och det lyckades de bra med. Det är viktigt att poängtera att bakom alla löpsedlar finns en 19-årig osäker liten kille som "trying to figure it out"(hans egna ord). Det är en jobbigt mellanålder för vem som än är som befinner sig i den.
Det som fick mig att brista ut i gråt var när lilla gudomliga, och nu avlidna, Avalanna kom på tal. Ni som följt Justin så där lite lagom vet vem jag pratar om. Den lilla dödssjuka beundrarinnan som kom att bli "Mrs Bieber", och utveckla ett nära förhållande till sin idol. Det är tydligt att hon fortfarande påverkar honom. Tårarna börjar sakta falla nedför hans kinder när han pratar om henne, och i biosalongen duggar de tätt också kan jag säga. Det är blixttyst i fotöljerna, så pass att jag inte vågar ta upp burken och sippa Ramlösa i rädsla för att folk ska börja kasta nåt hårdare än chips på mig...
Det blev en jobbig, men fin stund där den lilla fick den hjärtevärmande hyllningen hon förtjänade.
När vi sedan satt i bilen tösen och jag började vi fnissa när vi tittade oss i bakspegeln, vi såg ut som två tvättbjörnar med mörka ringar under ögonen! :)
Men igår var det en positiv gråt, annars är det väl sällan man kommer hem tårögd med gråtringar under ögonen och sprudlande hävdar att man minsann haft det kalas...;)
 

Om man inte vill ha julklappen?

Jag tycker inte om att öppna paket med förväntansfulla blickar riktade mot mig. Tänk om jag inte alls tycker om det jag får? Jag är usel på att låtsas. Jag VILL inte låtsas, så det är kanske därför jag suger på det? Hur som helst, så jag uppskattar jag tanken bakom en present. Men det innebär ju inte per automatik att jag tycker om det som ligger inuti...
Låter jag otacksam nu, tro? Nej, jag tycker inte det. Hur ska nån som knappt känner mig, eller ens har frågat vad jag vill ha kunna veta? Jag vet inte hur många vasar jag sålt på nätet, eller gett till Röda Korset tex....
Jag vet för många år när en födelsedag närmade sig, och jag fick frågan vad jag önskade mig. Jag svarade att jag ville ha kryddor. Till svar fick jag "Men det kan man väl inte köpa?!" Jag hade svårt för denna person överhuvudtaget som jag "fått på köpet" i ett förhållande, så jag svarade rappt "Nä, men köpa dessa förbannade prydnadssaker som jag inte vill ha går tydligen ypperligt?!"
Ja, det var otrevligt svarat. Men varför tvinga på folk saker de inte vill ha bara för att man "ska" ge nåt? Jag har för mig att jag vid ett tillfälle fick en "återanvänd" present som de inte själva ville ha, en sån där effing juicepress...
Det handlar inte om priset, utan engagemanget. Vet ett år för länge sedan då en vän gjort scrapbooking av en sensationellt rolig fest vi var på. Minnen är härliga att få!
Känslan av att NÅN tagit sig tid och ansträngt sig för mig gör mig glad och tårögd av bara tanken. Men alltför många klappar genom åren har känts forcerade och kommit tilll mest för sakens skull.
Till alla er som ger bara för så ska vara, ge de pengarna till de som behöver. Varför inte köpa nån kasse mat och ge till en lokal organisation som vidarebifodrar den till en hungrig familj?
Jag avstår gärna alla kommande prydnadssaker till förmån för dessa människor...

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0