Jag vill veta hur många korvar kungen bjuder Silvia på!!

Kungen har 120 millle i s.k apanage att förfoga över. Ganska bra med slantar med andra ord! De flesta av oss hade klarat oss, våra familjer, grannar och resten av folket i kommunen riktigt bra på den summan...
Personligen så tycker jag att det är VÄL mycket pengar. Jag förstår inte varför de ska leva i överdriven lyx. Det räcker väl med en bra levnadsstandard? Varför ska det vara förgyllda kranar i badrummet? IKEA har riktigt fina badrum! *tipsar Ers majestät glatt* :)
Nu till anledningen till varför jag skriver inlägget: 60 av miljonerna är det fri insyn i, men den andra hälften är stängd på allmänhetens ögon, och det stör mig. Ja, inte bara mig utan tydligen några till...
Eftersom han är i vår tjänst och vi avlönar honom, så ska vi ha rätt att veta vad som görs med våra pengar. Det enda jag tycker ska vara sektretessbelagt är det som läggs på säkerhet och det som hänger ihop med den kategorin. Säkerheten är viktig, och kungen med familj ska såklart inte utsättas för fara...lika lite som nån annan familj...
Så de pengarna bryr jag mig inte i. Men annars så tycker jag att jag har rätt att veta hur många korvar Calle bjöd frugan på i tisdagskväll, eller hur många kebabrullar han köpte till filmkvällen. Låter det småaktigt, tycker du? Inte det minsta, enligt mig...
Anledningen till mitt resonemang är att det hade varit intressant att se hur stor del som faktiskt går till ren och nödvändig representation eftersom det är just det som apanaget är till för. Våra folkvalda har ju ertappats med att ha god fallenhet för att överutnyttja våra skattepengar, så tanken är iallafall inte mig fjärran att denna fallenhet går längre upp i hierakin...
http://www.expressen.se/nyheter/kungen-talar-ut-om-kritiken-mot-apanaget/

Hur tänker migrationsverket nu, tro?

Läste precis om mannen från Iran som bildat familj här i sverige, och nu ska skickas tillbaka. Visst låter det onödigt hårt? Han lever här med sin fru och lilla dotter "minding his own business", och ändå...?
Det var i allafall min spontana tanke, och är väl fortfarande så delvis. Men att ta sig hit illegalt är inget drag som ska uppmuntras. Vi ska inte ha svängdörrar vid gränsen. Är jag hård nu, tro? Jag anser att vi måste behålla kontrollen över vilka som vi släpper in. Jag menar, inte sjutton släpper du in vem som helst i ditt hem?
Historien bakom är att denne man från Iran tagit sig hit illegalt. Jag skulle kunna tänka mig att han flydde hals över huvud från sitt hemland där han varit politiskt engagerad och jobbat för folket. Han hade med andra ord säkert starka skäl att fly, och hade han försökt göra det efter konstens alla regler så hade kan kanske hamnat med nacken i snaran istället...vilket han riskerar att göra nu...
Det är ju bara att försöka föreställa sig scenariot att man flyr under såna omständigheter. Vad tror du att du hade gjort? Hade du riskerat tortyr och död, eller hade du tagit den enklaste vägen mot frihet? Tanken på utdragen pappersexercis ter sig säkert inte som ett alternativ eftersom utgången lär kännas påtagligt osäker. Jag vet i allafall vilken väg jag hade tagit...
Det är väl klart som korvspad att man tar den snabbaste vägen? Överlevnadsinstinkten är stark, och vid ett sånt tillfälle tar säkert tunnelseendet över och man bara FLYR.
Men likväl, så vidhåller jag att såna här ärenden ska följa de regler som finns. Det blir inte hanterbart om mottagningsprocessen här i landet blir godtycklig. Fast å andra sidan, är vi verkligen ett land som skickar folk tillbaka till en säker död? Jag hoppas verkligen inte det...
Fast å andra sidan, vad gör man när en person faktiskt inte har rätt att vara här, men samtidigt inte kan leva i sitt eget land? Skickar man personen till Norge då, tro...:)
Jag är glad att det inte är jag som sitter och bestämmer över folks vara eller inte vara, som det säkert innebär i många fall...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15990571.ab

Småbarnsföräldrar har inte en aning!

Tänk om man visste innan det man vet efter! Inte många misstag skulle göras, många tårar skulle sparas, mycket lidande skulle kvävas i sin linda...
Men hur spännande hade livet blivit på en skala då?? Meningen med livet är ju att lära sig, bli massor av erfarenhet rikare, bli en mer komplett människa på sin väg genom livet...
Jag tvivlar på att man blir det utan misstag och "käftsmällar"(bildligt!).
Minns när äldsta barnet föddes. Jag visste exakt hur jag skulle uppfostra henne och hennes blivande syskon(yeah, right...). Jag blev riktigt irriterad när de som hade äldre barn påpekade "små barn små probkem, stora barn stora problem". För mig var det som att få höra "du har inte en susning, gumman!", och andemeningen var nog allt den i flera fall...
Nu när jag tittar tillbaka i bakspegeln, så ger jag de "olyckskraxande kråkorna" rätt om än motvilligt. Visst, är det så! Vad vet man som småbarnsföräldrer? Fast å andra sidan, hur KAN man veta?? Det är ju ingen av oss som vet, eller kan nåt som vi inte fått lära oss. Att bli föräldrer är ju att lära sig under resans gång, och göra sitt yttersta. Mer kan man liksom inte göra...
Jag träffar en hel del småbarnsföräldrar, och kan känna lite avundsjuka så till vida att det skulle vara härligt att få "oskulden" tillbaka om livet som föräldrer! Det hade varit underbart att få vara i den där rosa fluffiga bubblan i allafall för en dag där inget ont händer, annars kan jag inte påstå att jag längtar tillbaka till småbarnstiden även om jag tycker att den tiden var okomplicerad. Det var lättare att styra upp saker och ting. Nu är de så stora att de ska lära sig att ta egna beslut, och dess konsekvenser...med mig i bakgrunden beredd att ta emot dem OM i fall att...:)

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0