Att inte räcka till

Många pratar om att de inte får sina pengar att räcka till. Men eftersom jag inte har några pengar så har jag heller ingen ekonomi att fundera över...brukar jag säga med ett snett leende...
Själv känner jag ofta att jag inte räcker till som människa. Jag tvingas alldeles för ofta säga nej till vänner som vill ses, eller behöver min hjälp för att jag helt enkelt inte hinner med, och skulle ibland tiden nu infinna sig så orkar jag inte pga min efterhängsna värk.
Senast igår var jag tvungen att säga nej till en vän som skulle ha behövt sällskap. Det har stört mig hela dagen trots att jag ju vet att vare sig tid eller ork räckte till. Jag hade inte varit ett bra sällskap åt någon som behöver piggas upp. Man är liksom inte det när man har fullt upp att hålla skallen upprätt och då med stöd...
Jag brukar annars sällan ha dåligt samvete då jag vet att jag gjort det jag kunnat, för mer än så kan ingen göra. Men när det är ens vänner som får stå tillbaka gör det extra ont i hjärtat, och själen ömmar mer än den brukar.
Nåväl, i morgon är en ny dag med nya möjligheter och mer huvudvärk. Men det är inget som inte en balja kaffe och en näve alvedon rår på... ;)
 

Inte ett dugg starkt gjort faktiskt

Jag har skrivit om det innan vet jag. Men en fundering kom upp på temat idag då vi pratades vid. Denna kvinna och jag delar varje föräldrers absolut värsta mardröm- vi har båda en grav att gå till-våra barns!
Det hela är nytt för henne medan jag själv väl nästan kan titulera mig som "veteran" i sammanhanget med mina dryga 13 år tillryggalagda som änglamamma...
Det hon nu går igenom och funderar över får mig att blicka tillbaka, och analysera det jag varit med om. Jag känner att det varit nyttigt att ta en djupdykning ner i minnenas arkiv och plocka fram det allra mest nattsvarta.
Hon liksom jag reagerar starkt på just "stark". Jag vet inte hur många gånger jag fick, näst intill, stående ovationer över hur "stark" jag var. Hon har samma erfarenheter, och känner precis som jag sig inte särskilt stark. Alla som varit med om trauman vet att man reflexmässigt gör det som sitautionen kräver av en. Kräver den att man tar sig i kragen och fortsätter leva med de nya förutsättningarna som gör man det hur satans jävla ont det än gör. Tro mig, du ligger inte kvar i fosterställning på golvet och skriker ut din sorg mer än en begränsad tid. För fortare än du trott det var möjligt så gör du vad som krävs för att andas, existera och få vardagen att rulla på. Vardagen kommer att bli din "snuttefilt", det är en tröst-en klen sådan i sammanhanget...men ändå...en tröst...en trygghet...
Så när andra uppfattar oss som starka så gör vi i själva verket det som krävs för att överleva. Jag brukar säga att alla vill vi leva, och det är en strävan vi har i oss.
Minns en annan änglamamma som tog väldigt illa upp när folk omkring henne kallade henne för "stark" med tillägget "det hade jag aldrig klarat!",för det tog hon som en förolämpning, att hon var kall och okänslig. Jag förstår hennes tanke, för jag har själv haft tankar snuddande nära.
Fortsättning följer säkert...
 

Med ett falsk leende på läpparna...

Jag tog en sakta planlös promenad genom ICA lätt nonchigt hängande över kundvagnen.  Gick nog mer i min egna värld än på shoppingstråt skulle jag tro. Tittade lite nyfiket på folk som stod i små klungor och pratade med stora Colgate-smajl högljutt skrockande. Några lät ganska så ihåliga faktiskt. Så pass krystat att jag tittade till en extra gång.
Kunde inte låta bli att undra hur många som egentligen skulle vilja ignorera personen som de så hjärtligt språkade med. Ta ett kundvagn-race mot kassan med blicken envetet riktad mot golvet?
Eller som kanske tom inget hellre hade velat än att ramma personen med vagnen, eller dunka en gurka i pannan på vederbörande?
Varför är det så att  vi står kvar med leenden värdiga en Hollywood-stjärna på röda mattan gång efter annan när vi hellre hade stått hemma vid diskbänken och rensat sill istället?
Jag försöker så långt det går att undvika dessa pinsamma situationer för bådas skull. Det kan säkert vara så att motparten hellre hade rensat golvbrunnen i duschen än språkas med mig vid grönsakerna i affären.
För mig är det egentligen särskilt svårt eftersom när jag är i affären så är jag där för att handla och inte umgås. Det är lite "smash and grab" när jag handlar. Tur det inte är hastighetsbegränsning i svägnarna när jag drar fram likt en tornado på två hjul...
Med tydligen är det så att mataffären är ett ställe att umgås på antingen man vill eller ej. Läste nånstans att det är ett ypperligt ställe att flirta på. Så passar man sig inte kanske man har en ny karl med sig hem och inte grillad kyckling som man planerat...;)
 
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0