Den vidriga kärleken

När kärleken står i blom så är hon underbar i all sin grönska, varma färger och förföriska doft. Vi låter oss glatt luras av hennes fägring och löfte om att hon kommer att vara vid oss sida för evigt. Men vi ska inte lita på hennes luftslott och storslagna visioner om framtiden, för rätt vad det är när hon själv behagar rycker hon brutalt ifrån oss det hon så generöst och löftesfullt en gång gav oss, och som vi tacksamt tog emot med öppen famn.
När hon så känner för det visar hon sina andra sidor- hat och hämndlystnad. Det är inget hon berättar om för oss från början när hennes ömma låga flammar högt och hett. Hon är charmig och oemotståndlig då hon visar sig från sin bästa sida, men enbart kall och obeveklig när hon sedan känner för det.
De som tidigare så hett älskat, hatar med samma intensitet. De som innan älskat, gör allt för att förgöra varandra.
Trots detta jagar vi alla henne med samma frenesi hur många gånger hon än visar sitt allra fulaste tryne mot oss, hur många gånger hon än sparkar omkull oss och sedan låter oss ligga i en sorglig patetisk hög...
Är det inte märkligt egentligen att vi utsätter oss för samma förlopp gång efter annan i tron om att "denna gången kommer det INTE att bli som de andra gångerna"?
Förklaringen är enkel. Hon är förbaskat underbar när hon känner för det. Nej, hon är rent ljuvlig och slående vacker när man har förmånen att träffa henne en bra dag. Sedan gäller det att ömt och försiktigt stryka henne medhårs så hon inte vänder andra kinden till och blottar sina andra ansikten. Det går undan när väl bollen är i rullning. Den som älskar dig idag kanske är din tuffaste motståndare i morgon, och räkna inte då med några shyssta regler eller fördelar för gamla tiders skull. Handskarna kommer att vara av, och det kommer att göra ont!
(Bakomliggande orsak till inlägget är inte trouble in paradise här hemma, utan de vänner jag har som kämpar mot sina ex och tillika f.d kärlekar).
 

Vem tog min ork?

Jag är ömklig, trött, svettig, varm, orkeslös och på det hela taget av ingen nytta och större mening just nu...
I en vecka har jag fört en ojämn kamp mot halsfluss och div elaka baciller. Jag blir ytterst sällan sjuk, och det är ett faktum jag ofta också gör gällande. Men nu har jag fått igen med råge av den som tyckte att jag var kaxig!
Insidan av halsen har sett rent grotesk ut, och ena halvan av munnen har varit så svullen att jag inte kunnat bita ihop. Nu kan jag nätt och jämnt göra det.
Jag börjar så sakteliga bli bättre, men det här kommer att ta tid. Lusten att skriva vägrar att infinna sig, jag som normalt inte existerar om jag inte får möjlighet att ventilera mina tankar i skrift. Nu orkar jag med nöd och näppe frankera ett kuvert, än mindre skriva på det...
Jag har tidigare skrivit om att jag är usel på att ta det lugnt, och det vidhåller jag fortfarande att jag är även om jag ligger på minussidan då det gäller energi just nu. Jag VILL ju, och viljan är stark. Så för att möta viljan har jag tagit en del tabletter för att hålla mig på benen. Nu har jag dock börjat trappa ner och det känns. Mitt mående just nu beskrivs nog allt bäst med "sunkig urvriden disktrasa som sett bättre dagar"...;)
 
 

Men ge ungen en alvedon!

Förkylningenstiden är här med besked. Det hostas, gluffas och snoras så det står härliga till i stugorna. Därav hög frånvaro bla i skolorna. Nu kommer i och för sig höstlovet som en välsignelse(förbannelse?) beroende hur man väljer att se på det. "Vad bra att vara sjuk på lovet för då slipper jag missa en massa viktigt skolarbete/ Men vad fasen, nu missar jag ju inga skoldagar...."
Hur nu än tongångarna går, så tycker jag att det är dåligt att barnen inte kan få en alvedon i skolan. Känner man sig halvrisig så gör en alvedon skillnad. Nog ska väl Moder Svea kunna skramla fram tillräckligt många mynt så att barnen kan få några alvedon vid behov under skolåret?
När jag gick i skolan för bra många år sedan kunde i allafall tjejerna få alvedon om vi skyllde på mensvärk...
Jag har därför rustat mina barn med alvedon, nässpray och strepsils som de har i skolskåpet om i fall att. Man behöver ju inte gå hem för mildare åkommor alt stanna hemma.
Här hemma är det jag som vankar av och an av självömkan över min halsfluss som nu så smått börjar gå över i snuva, och var är alla nässprayen?? Jo, i SKOLAN!! ;)
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0