När man ändå bara går hemma och dräller...

Jag tycker att formuleringen "dagledig" är lite käck faktiskt. Har aldrig vare sig hört eller sett det innan. Men det är ju himla politiskt korrekt. Ingen blir utpekad, eller trampad på tårna. Inget spekulerande i varför man råkar befinna sig hemma och inte på nån arbetsplats...
Jag har inte släppt tanken på folkhögskola än. Jag trodde i och för sig inte att jag höll den fast, men sedan insåg jag att jag nog allt höll fast vid idén med fingertopparna.
En kurs har de särskilt för oss "DAGLEDIGA"! :)
Man kan läsa på deras hemsida:
 
Är Du dagledig?
Vill Du lära något nytt?
Vill Du träffa andra trevliga människor?

Så här tycker kursdeltagarna om Dagkursen:

- Den sociala gemenskapen har stor betydelse, eftersom ensamheten ibland känns tung.

- Att få uppleva livet i dagens skola är intressant. Man håller "de grå cellerna" aktiva.

- Dagarna på folkhögskolan bjuder omväxling från vardagen, intellektuell njutning och trivsam skolmiljö.

- Att träffa både unga och gamla människor är härligt.

- Genom dagkursen öppnas nya fönster.

- God mat i trevligt sällskap.

Spontant kan jag känna att det nog är för mycket "socialterapi" över upplägget än vad jag kommer attt stå ut med. Jag vill nog ha mer "intellektuell utmaning", tror jag, med risk för att låta lite "förmer" nu...

Jag ska ta en noggrann titt på vad de har att erbjuda en " sån som jag". Spännande! :)

Livet sker ju inte av sig självt, utan behöver viss hjälp på traven...:)

Antastad på loppis

Ni som har läst min blogg ett tag vet att jag har problem med en karl som är på samma loppis som jag varje vecka. Det har för all del gått lite i vågor så han periodvis varit hyfsat lugn och nöjt sig med att växla några ord i förbifarten. Men idag var han igång igen med oförminskat intensitet. Man kan likna honom vid ett blött badlakan över kroppen, ett baklakan som tafsar...
Idag tryckte han sig återigen så hårt mot mig bakifrån att jag kände bra mkt mer av honom än jag önskat...
Hans ena hand hamnade som av en händelse upprepade gånger på min höft. Visst jag har väl tilltagna höfter, men inte SÅ stora att det inte går att undvika lägga händerna på dem om man inte vill!
Han jagade mig lokalen runt. Vid ett tillfälle fick han för sig att han skulle köpa en stråhatt till mig och tryckte en sådan på mitt huvud samtidigt drog mig mot en spegel, allt medan jag högljutt prosterade. ( För ett tag sedan ville han prompt köpa ett par högklackade skor till mig som jag bestämt avböjde).
Som om inte detta vore nog bestämde han att vi skulle ta en fika i lokalen. Jag hade dock inga planer på dylikt och tog till flykten med mannen i fråga i hälarna. Jag gjorde klart för honom att jag hade inga intentioner what so ever att fika med honom. Jag var otrevlig. Jag tycker inte om att vara det, men ibland behövs det.
Jag trodde i min enfald att det skulle bli lugna gatan efter att han frågat mannen jag lever med om jag var hans fru, om inte annat skulle sambons myndiga "JA" fått honom att backa...:)
Men så är inte fallet. Ska jag behöva lägga ner min hobby för att få vara i fred? Jag tycker inte det, men tanken på att ha honom flämtande i nacken ter sig inte särskilt lockande heller...

Nån vinslampa blir jag då aldrig...

Såg när jag på klassiskt morgonmanér och skummade igenom vad som hänt på Fejjan sedan sist(igårkväll...) när blicken stannade på en annons för nåt rosa vin. Att det fanns rött och vitt visste jag sedan innan. Är detta nån blandning då? "Lite vitt, lite rött...och voíla...en flaska rosa!"
Skämtar lite så där lagom taffligt bara. Jag kan verkligen inte alkoholhaltiga drycker. Men jag vet att det finns olika färger i allafall...:)
Det måste ju vara himla praktiskt att beställa på nätet om man nu "nyttjar såna drycker" dvs. Fast vad jag förstod så fick man ändå knata till bolaget för att hämta ut flaskan. Meningen med upplägget vet jag inte. Kanske fick man nån rabatt?
Det är snart 25 år sedan jag fick börja köpa ut själv, och jag kommer nog sjutton ihåg de flesta gångerna jag varit där och handlat sedan dess. Det är alltså inte särskilt många. Vid ett tillfälle vet jag att det hade gått hela 10 år.
Jag har inget emot alkohol mer än smaken. Jag tycker helt enkelt inte om det. Starköl kan det slinka ner nån, och lika så nån sån där färdigblandad historia som man kan köpa. Men som sagt, det går långt mellan gångerna. Jag ställer mig ganska så frågande till, vad jag uppfattar som, gemene mans ständiga pimplande. Jag har inte det behovet. Har inga problem att koppla av utan att ha smakat nåt procenthaltigt innan. Men alla är vi olika...

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0