Vänta tills du fått barn!

Hade jag fått en slant för varje sån kommentar, eller i allafall på samma tema, så hade jag haft en hyffsad hög med mynt till slut.
Det var snusförnuftiga kommentarer som rörde allt från bristningar, rynkor på ställen på kroppen där man inte tror att man får rynkor, bekymmer, men även glädje. Få lät mig veta hur förbannat fort tiden går när väl första barnet anlänt. Jag begriper ju att det även efter den 21 september 1994 då första lilla damen såg dagens ljus så har timmarna haft samma 60 långa minuter precis som den alltid haft. Men det känns som om livet spolats fram med alldeles för hög hastighet. "Men vänta nu, spola tillbaka! Jag missade, för jag blinkade. Vad hände där de 4 åren??"
Samtidigt är jag tacksam för att det inte känns som om livets knapp var satt på "paus". Livet ska ju SKE. Men måste allt ske så förbaskat snabbt?? Kan inte det hända i lagom takt så man hinner njuta och ta in det, och arkivera det fint så man kan ta fram minnena en regnig dag?

Jag har nu slängt min snuttefilt

Det trygga invanda inger en skön varm välbekant känsla av hemmastaddhet, men den där mysiga trygghetsingivande snuttefilten kan också tendera att kännas som en kall blöt tung yllefilt om axlarna som tynger ner en likt ett blytungt ok...
Jag valde att slänga min snuttefilt(källsorterade såklart!!) innan den förvandlades till den grå stickisiga tunga filten som bara innebär tyngd och axelont.
Jag övertygade mig själv i ett svagt ögonblick när blodsockret var extra lågt att uppta studierna var en sällsynt bra idé. Att tillföra kunskap till ekvationen är alltid en god idé, då kunskap ÄR makt och det är inget någon kan ta ifrån en hur fattig man än blir. Jag har i allafall inte hört talas om något fall där KronKalle knackat på hos folk för att utmäta kunskap...
"Nu tar vi dina KomVux kurser i svenska och engelska och kvittar dessa med skulderna du har hos inkasso"...?
Tur är väl det då många människor hade riskerat att bli riktigt bedrövligt outbildade på kuppen, som om det inte räcker med en risig ekonomi! :)
Sagt och gjort, jag är nu i full gång med att läsa in de få resterande poäng jag behöver för att söka till högskolan. Sällan har väl flitens låga brunnit så högt som nu.
Viljan skojar man inte bort. Inte så att den tar en ända i mål, men man kan nog allt hamna i "finalkvalet", tror jag. För vill man så genererar man ork och kraft man inte trodde fanns hos en.
Så nu sätter jag tro till min bergfasta vilja att jag varken kommer att känna av värk, skallebang eller sviktande ork på 5 månader. I sommar kan jag ha ont igen, för då är jag klar. Bara jag är på benen i höst då det blir allvar på riktigt.
 

Ifrågasätta är inte att kritisera

Förvånadsvärt många verkar ta åt sig alldeles väldigt då deras tillvägagångsätt blir ifrågasatt. Men är det verkligen kritik att undra??
Frågar jag "varför väljer du att göra så?", eller "varför tog du inte den gröna klänningen?" så är det inget mer än just en ärlig fråga som nyfiket väntar på sitt svar.
Varför kan man inte hellre vända på steken och tänka "Wow, hon är intresserad av mitt svar!" och faktiskt se det som genuint intresse istället för nåt negativt. För inte är det väl så farligt om nån frågar "varför?"...?
Men visst, sedan ska man ju inte glömma tonfallet. Man kan säga samma mening på en hel massa olika sätt. Fast om man nu plockar bort ev snorket tonfall ur denna enkla frostbitna morgonekvation.. Så finns det ju bara genuint intresse kvar...

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0