Kusligt att föda barn

Det enda som väl egentligen är lika ogreppbart som döden är dess raka motsats-födelsen. Hur förbereder man sig för ett kommande barn mentalt? Är man ens i närheten av att kunna föreställa sig denna ofattbara smärta som blandas med eufori, kärlek, extas och lycka?
När jag var gravid med första barnet hade jag svårt att greppa att jag bar på ett liv, som jag sedan liksom förväntades ta hand om, ett liv vars existens skulle vara helt beroende på MIG...
JAG visste väl för sjutton inget om bebisar?! Som tur är har man verkligen inte en aning och lever med villfarelsen att man kommer att fixa det galant, och smärtan är säkert överkomlig den också...:)
Att bli mamma var inget jag hade kunnat föreställa mig. Jag tror inte att man kan det faktiskt. Det är alldeles för stort och världsomvälvande för att man ens ska kunna snudda vid känslan utan att ha upplevt den själv. Jag minns när en vän, som jag vet läser bloggen, blev pappa för första gången och uttryckte det så här:" Hela vår värld förändrades, och inget stod i tidningen om att han var född!!"
Det är ju så det känns. "Jag har gett liv åt ett underverk och det förtjänar att få en kvart på nyheterna!!"
Efter det första barnet blev det tre till, och även om jag hade varit med förr hade jag ingen aning då detta ju var nya underverk som hade skapats och som jag skulle få ynnesten att ta hand om och lära känna. Även om det är "ett till barn" så är det helt andra känslor specifika just för relationen till _denna_ individen.
Jag tror aldrig att man "vänjer" sig vid det stora att föda barn. Dessa tankar började så sakteliga ta form när jag läste om en bloggerska som har ett planerat snitt i morgon. Det kan jag säga av egen erfarenhet är en etter värre surrealisk känsla, för då VET du att "i morgon kl.9.00" är h*n här. En del av charmen med att föda är annars enligt mig att inte veta när HEN behagar göra sin entré till denna världen...
Avslutningsvis vill jag passa på att gratulera alla blivande mammor när ni än besutar er för att det är dags med barn, för ni har en stor...nej, GIGANTISK...upplevelse att se fram emot!

Den siste energitjuven stänger dörren, tack

Jag vet inte vad det är med en del människor som ger ett intryck av att gå igång på att kräka ur sig dynga och vara så negativa det bara är möjligt. Helst skulle de väl vilja kunna gå upp i brygga och försöka ta spektaklet ytterligare några pinnhål längre...
Jag kan såklart inte svara för er andra, men personligen står jag inte ut med dessa personer. De gör inget annat än tar energi och tillför negativitet. Det räcker med att jag pratar med en SÅN för att efterdyningarna ska göra sig påminda hela dagen.
Därför har jag det senaste året så sakteliga rensat ut dessa från mitt liv. Den siste försvann nu i dagarna. Jag kan andas igen!! Öronen har slutat blöda. Jag fasar inte för att mobilen ska plinga. Eller  duckar instinktivt när jag får mess på msn. Lugnet har infunnit sig. Det känns så pass befriande och upplyftande att jag skulle kunna flyga en sväng med fåglarna som valt att övervintra i vårt kalla land.
Aldrig mer...ALDRIG mer en energitjuv i mitt liv!!

Hur är ett dåligt förhållande?

Det är nåt som jag funderat på en del när tillfälle getts. Vad menas egentligen med ett dåligt förhållande?
Är det, hemska tanke, nån form av misshandel inblandad? Brist på kommunikation? Man har inte kul ihop? Inga gemensamma intressen? Man står inte ut med rep familjer? Hon får för få rosor? Han får för lite sex. Eller kanske tvärtom?! :) Jag antar att svaren på frågan är ungefär lika många som det finns förhållanden, eller kanske tom dubbelt så många då de flesta förhållanden består av två individer(finns väl i och för sig förhållanden med fler, men de är väl i allafall i minoritet..).
 
För mig är ett dåligt förhållande när man inte bryr sig. Känner man att man inte bryr sig längre är det dags att dra upp bopålarna att dra vidare innan man börjar bli elaka mot varandra, och till slut gör varandra illa. Nu menar jag inte att man ger sig på varandra handgripligen, ord kan göra förbaskat ont också. Känner man dessutom till varandras svagheter kan man ta tillfället i akt när affektionen är som högst att sticka in kniven extra djupt och passa på att vrida om den några varv när man ändå är igång(bildligt!!).
Jag tycker att det är, sorgligt nog, ganska vanligt att man träffar par som faktiskt inte verkar ha mycket snällt att säga om varandra. Det har hänt fler än en gång att jag tänkt:"HUR gick detta till??"
Jag antar att de en gång varit väldigt kära, och sedan glömt det...?
Jag tror att det är väldigt viktigt att man regelbundet plockar fram alla mina minnen man har ihop och dammar av dem, och för en stund tar sig tid att KÄNNA de där gamla känslorna igen.
När man inte längre kan förnimma de känslorna man kände den där gången kanske det faktiskt är så att det är dags att ta sig en funderare?
Jag menar, visst är livet för kort för att man ska gå och nöta på varandra? Kanske kan var och en träffa kärleken på nytt. Kanske...KANSKE...kan resp vara glad för varandras skull också och tacksamma över att de bröt upp innan de började avsky varandra?
Jag har fått för mig att väldigt många förhalar det svåra beslutet för länge, och till slut blir bittra och hatiska mot varandra, istället för att avsluta med nån sorts värdighet och kunna önska varandra lycka till...

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0