Att hjälpa andra är överskattat

Jag tillhör skaran så på fullaste allvar tror att jag kan hjälpa folk! :)
Inte med allt, men med vardagsproblem. För det mesta så blir det ett "lyckligt slut", och alla är nöjda och glada.
Ibland tar det "lyckliga slutet" längre tid på sig, eller helt enkelt vägrar att infinna sig. Vid såna tillfällen får jag ofta höra en förbaskat tjatig och sliten fras( i mina gamla öron...) "Man har nog med sig själv"...
Detta uttalandet är allt lite märkligt då det tenderar att allra oftast komma från folk som är riktigt nyfikna och gärna snokar i andras liv...
Är kontentan, tro, att man ska gotta sig i andras felsteg och misslyckanden och vägra sträcka ut en hjälpande hand?
I många fall så krävs det så pass liten mängd energi och tid att hjälpa till att jag nog skulle ge mig själv en "bitch-slap" om jag inte ställde upp. Alltför många verkar ha så mycket lättare att säga "nej" än "ja", vilket ju är lite märkligt eftersom "nej" ju har hela EN bokstav mer, och är man så rädd om sin tid och energi borde man ju dra ner på bokstäverna också...;)

Man behöver inte alls vara självgod

Jag är stolt att kunna skriva att jag har fötts med både bra självförtroende och lika bra självkänsla. Eller fötts? Det är kanske en egenskap som byggs på med åren? I vilket fall tror jag på mig själv, utan att för den sakens skull bli egenkär. Det är en sak att veta sitt värde, och en sak att bara bli enbart dryg. Jag har riktigt bra resultat på mina studier, och det är ju en bekräftelse i sig. Jag KAN!! Behöver väl egentligen inte lägga så värst mycket tid på det. Det har varit, och är fortfarande mycket självständigt skrivande och inlämningsuppgifter. Sånt som passar mig som handsken. Självständigt tänkande makes my juices flow...eller nåt sånt...:)
Men även solen har som ni vet sina fläckar, och så har även jag...:) Jag behöver bara skriva ordet matte och jag blir torr i munnen, svettas och får tunnelseende. Jag har dock lyckats med bedriften att få B i matten. Det förklarar jag med att jag precis hade haft mens, solen sken och det blåste från rätt håll... :)
 
(Bilden nedan är inlagd med ett gigantiskt snett leende och stor dos sarkasm!)

Åldern är så mycket mer än siffror

Jag befinner mig i den åldern när man ska vara lite försiktig med kommentarer som "Vilket gulligt barnbarn du har!" alt "Så du har sonen med dig!" till vänner man inte träffat på år.
Det kan lika gärna vara den senaste tillskottet till familjen som är med, och precis lika gärna vara pojkvännen som sonen...
Jag ställer mig avogt till "åldern spelar ingen roll"-attityden, för det gör den visst det! Skulle en 50-åring kunna leva i ett parförhållande med en 25-åring så skulle 50-åringens halva liv bara varit en lång transportsträcka utan större mening. Livet är ju så mycket mer än dagar och månader som en efter en passerar i en rasande fart. Passerad tid lämnar kvar så många upplevelser och erfarenheter som formar ens person att det är väl näst intill en omöjligthet för en normalt funtad person att inte utvecklas och ändras under resans gång...
Jag tycker genuint illa om uttrycket att "åldern bara är en siffra". Det är nåt som folk är livrädda för att åldras har kommit på. Jag menar, visst är väl alla medvetna att åren ingalunda går nån spårlöst förbi, inte ens de i Hollywood är undantagna. Hur många klädnypor de må sätta i nacken så kommer åren att göra sig gällande...;)
 

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0