Inte ett dugg starkt gjort faktiskt
Jag har skrivit om det innan vet jag. Men en fundering kom upp på temat idag då vi pratades vid. Denna kvinna och jag delar varje föräldrers absolut värsta mardröm- vi har båda en grav att gå till-våra barns!
Det hela är nytt för henne medan jag själv väl nästan kan titulera mig som "veteran" i sammanhanget med mina dryga 13 år tillryggalagda som änglamamma...
Det hon nu går igenom och funderar över får mig att blicka tillbaka, och analysera det jag varit med om. Jag känner att det varit nyttigt att ta en djupdykning ner i minnenas arkiv och plocka fram det allra mest nattsvarta.
Hon liksom jag reagerar starkt på just "stark". Jag vet inte hur många gånger jag fick, näst intill, stående ovationer över hur "stark" jag var. Hon har samma erfarenheter, och känner precis som jag sig inte särskilt stark. Alla som varit med om trauman vet att man reflexmässigt gör det som sitautionen kräver av en. Kräver den att man tar sig i kragen och fortsätter leva med de nya förutsättningarna som gör man det hur satans jävla ont det än gör. Tro mig, du ligger inte kvar i fosterställning på golvet och skriker ut din sorg mer än en begränsad tid. För fortare än du trott det var möjligt så gör du vad som krävs för att andas, existera och få vardagen att rulla på. Vardagen kommer att bli din "snuttefilt", det är en tröst-en klen sådan i sammanhanget...men ändå...en tröst...en trygghet...
Så när andra uppfattar oss som starka så gör vi i själva verket det som krävs för att överleva. Jag brukar säga att alla vill vi leva, och det är en strävan vi har i oss.
Minns en annan änglamamma som tog väldigt illa upp när folk omkring henne kallade henne för "stark" med tillägget "det hade jag aldrig klarat!",för det tog hon som en förolämpning, att hon var kall och okänslig. Jag förstår hennes tanke, för jag har själv haft tankar snuddande nära.
Fortsättning följer säkert...
