Leva i ständigt mörker
Jag har i så många år jag kan minnas hävdat att jag minsann inte bryr mig om att det är mörkt eller ljust ute då det inte är något som påverkar mitt mående överhuvudtaget. Kanske har jag farit med omedveten osanning i alla dessa år, kanske är det först nu på "ålderns höst" som jag börjar känna av dessa skiftningar.
Jag har kommit på mig själv att bli vår-och-höstpigg och så där irriterande kvittrig, ungefär som småfåglarna i trädkronan. Det är ingen hejd på de högfrekventa glädjetonerna...
Samma effekt har soliga höstar på mig. Jag älskar och hyllar det faktum att hon är här och förgyller våra dagar med sol och färg.
Min migrän till trots så känner jag mig ovanligt lätt i sinnet, och kan komma på mig själv att le åt just ingetting. Låter jag nykär, tycker ni? Jo men, det är ju just det är jag är-nykär i hösten! Hon gör oss ju inte den ären särskilt länge, och sedan dröjer det ju ett helt år tills vi ses igen.
Så vi har ett ganska så hett och intensivt förhållande just nu. Vill vara med henne så mycket det bara går och sitter fjantigt mycket ute på balkongen och njuter av hennes blotta närvaro.
Snart undrar väl grannarna om jag inte har ett hem att gå till...;)
