Smärta ska aldrig bli ett normaltillstånd

Vid 33 års ålder hade jag inte ens varit magsjuk. Någon liten förkylning hade väl jävlats med mig genom åren, men inte mer. I början av 2001 kom så dagen då en rejäl infektion knockade mig så totalt att jag faktiskt bokstavligen fick kämpa för mitt liv liggande i respirator. När jag efter ett par veckor vaknade så ville jag resa mig, gå på toa själv, duscha...allt det där som tillhör en normal vardag...
Men jag blev snart varse om att min vardag skulle komma att se väldigt annorlunda ut. Till att börja med skulle jag lära mig att gå igen...
Jag hade vid insjuknandet så pass långt hår att det räckte ner till midjan. Detta blev de tvungna att kilppa av. Det de inte klippte trillade av pga infektionen. Innan hade jag allt suckat tungt och blängt surt på sköterskan som egentligen bara berättade vad andra gjort, men i jämförelse att jag vid insjuknandet även mist min son i 9:e månaden kunde jag väl egentligen inte bry mig mindre. De hade kunnat noppa bort allt mitt hår med pincett och jag hade tagit det med en axelryckning och en syrlig kommentar. Det stod sig slätt i jämförelse.
Jag är glad att jag då inte visste vilken resa i ständig motvind jag skulle ut på, för jag tror inte att jag hade orkat hålla hoppets låga så pass högt brinnande.
Nu 16 år senare har jag fortfarande inte kommit i jobbdugligt skick, även om jag är bra mycket bättre. Jag kan visst det anstränga mig fysiskt, om det kommer med efterföljande dagar av vila. Det är stort, men så fruktansvärt frustrerande att konstant ha ont. Nacken värker, axlarna gör ont, fingrarna känns som om någon stampat på dem...allt detta en genomsnittlig dag och ingen dålig.
Vaknar jag en morgon utan att kroppen kvider av de ständiga krämporna reagerar jag direkt. Det känns rätt bedrövligt när smärtan är så pass närvarande att den blivit ett normaltillstånd. Men ändå så vänjer jag mig aldrig! Eller är det så att jag vägrar acceptera värkens existens. Den dagen jag gör det är dagen då jag ger upp?
"Ger upp är något som amatörer gör"...brukar jag säga med ett snett flin. Något som såklart inte har mycket med VÄRKligheten att göra, men jag väljer att försöka se situationen med glimten i ögat även om det ibland är extremt lätt att hålla sig för skratt...
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0