När kommer jag över mitt döda barn, sa du?
I förrgår var en vidrig dag. Det är den hemskaste jävla dagen på hela året. It´s THE mother of all effing days there ever have been, för att nu uttrycka det milt då.
Den 21:e skulle kunna strykas ur almanackan denna månaden. Vem hade brytt sig? Barnbidraget kom ju den 20:e...*sarkastisk*
Den 21 januari 2001 dog min ofödde son pga bedrövligt s.k "läkararbete". För att göra en lång och tragisk historia bra mycket kortare, men dock inte mindre tragisk- En ganska så oengagerad stafettläkare avfärdade min dubbelsidiga lunginflammation som ischias och skickade hem mig med värktabletter. En dygn senare var sonen död, och jag låg i respirator.
Jag var i nionde månaden när detta hände, och blev hela tiden lugnad med orden "Du är så långt gången så det är ingen fara för barnet" när jag hävdade att jag faktiskt inte mådde bra under nån vecka. Hade NÅN orkat ta sig tid och sticka mig i fingret så hade de fått svart på vitt att det faktiskt vara fara på färde. Men nu gjordes absolut ingetting, och utgången blev då som den blev...
"Tiden läker alla sår"? My A**, säger jag till de som hävdar det. Har du ett skrapsår på knät, eller armbågen. Fine! Det lär inte synas efter ett tag. Men det pulserande öppna såret ett förlorad barn efterlämnar läks inte. Man får helt enkelt lära sig att leva med ett sargat hjärta, och en stympad själ. Jag har hela tiden hävdat att vill man LEVA så måste man hitta ett sätt att leva i nån sorts skruvad symbios med sorgen. Man får bita i det sura och ta ett fast tag i dess hand, och sedan hålla den genom livet, och försöka leva ihop.
Jag är, bortom allt förnuft och sans, så obeskrivligt ledsen. Men jag skulle inte orka leva ett liv i sorg, och jag vägrar låta bitterheten få fäste.
Jag vill också få skratta, vara glad och må bra trots det faktum att ett barn alltid kommer att fattas. Jag ÄR en väldigt glad person, tilläggas bör. Men för den observante kan det nog ändå vara ganska så uppenbart att jag bär på en stor sorg. Nån har sagt att det syns i mina ögon, nån att det märks på mitt sätt att se på livet, nån annan hur jag resonerar och tänker. Hur det än märks, eller ej, så finns saknaden ständigt i min närhet, den lurar i bakgrunden var jag än befinner mig alltid redo att göra sig påmind. Jag slipper den aldrig, och det har jag förlikat mig med. Men från det till att nicka jakande då nån hävdar att tiden läker alla sår, det är för mig några vändor om detta solsystmet och nästa långt borta...
