Bakbunden och maktlös

Känslan av hopplöshet är oerhört energikrävande, och sällsynt kvävande. Man VILL så gärna, men KAN inte. FÅR får man, men återigen KAN inte...
Jag känner en kvinna som sitter i en förbaskat sörja av illvillighet, hat och hämnd. Som om inte det vore tillräckligt gör hon allt i sin makt att orka sina armar starka och raka så hon kan hålla sitt lilla barn högt ovanför ytan, medan hon själv ömsom trampar vatten och ömsom sjunker en smula.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att "Man får fanemej inte behandla en människa på detta sättet!! och för just den bråkdelen av en sekund känt något som påmint om hopp, för att sedan ramla hårt i marken när insikten om att "Jodå, det får man visst det!" slagit omkull benen på mig.
Lagar finns av en anledning. De ska skydda alla individer, men ibland blir det bara så brutalt fel och galet. Ska oskyldiga verkligen behöva skadas allvarligt, eller än värre(Gud förbjude!) dö för att lagens långa arm ska kunna(behaga?)göra något?
Ja, jag skrev _behaga_ då hon försökt få hjälp men mötts av ignorans, och ren likgiktighet faktiskt. När man väl behöver hjälp så slår insikten om hur ensam man egentligen är en rätt mellan ögonen, och får en att svaja en stund. Men just den smällen brukar få de flesta att kämpa ÄNNU mer av ren vilja och smärta, och så gör även denna kvinnan. Jag är rädd för att hennes ork är på upphällningen, även om hennes vilja aldrig lär svikta. Så nu sitter jag och vänder och vrider på den rent förkastliga situationen som uppstått för att i hopp om att hitta en öppning, en liten springa där det finns möjlighet för en strimma ljus att ta sig in...



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0