Aldrig får jag vara ensam
Tänk att få uppleva total ensamhet, att få ynnesten att känna frihet, att vara så ensam att det enda ljudet man hör är ljudet av lycka...ett pärlande skratt och djupa andetag av välbehag...
Tanken på att slippa min ständiga följeslagare och skugga ter sig efter 16 år allt mer som en eufori. Det känns otänkbart bortom greppbart. Jag minns inte hur det var att vara ensam. Jag har funderat på om jag KAN stå på mina egna två, eller om jag tippar baklänges om den inte en dag fanns där.
Men tanken på ett liv utan smärta som ständig följeslagare känns behaglig samtidigt som otänkbar. Vad gör man när man inte har smärtan där hos sig? Vad gör man med all tid man får tillgänglig? Alla möjligheter som öppnas när nåt otyg som inte finns där och tynger och smärtar kroppen?
Tänk att få vakna ensam på morgonen, sträcka ut armarna utan att riskera migrän, duscha i fred och äta frukost utan värktabletter?
Tänk OM! Men jag vet inte HUR...
