Varför vissa är överlevare

Jag sitter i hemmets trygga vrå och njuter dels av mitt kaffe,  dels av mitt sällskap och av det faktum att det råder urhärligt väder utanför som möjliggör en vidöppen balkongdörr...månaden(ja, september är ingen månad att lita på!) till trots!
Jag tillhör den skaran som anser mig vara riktigt lottad, medan många säkert skulle ställa sig frågande om de visste hela min historia.
Jag har under några dagar frångått mina principer och läst en del verklighetsbaserade böcker. Principen jag då har frångått är att INTE läsa eftersom jag inte tycker om det. Jag finner det inte ett dugg avkopplande eller givande.
Fy bövelen, vilka hemska levnadsöden som målas upp. Kan inte låta bli att undra varför vissa klarar sig igenom barndomar med övergrepp av olika slag, alkohol och dylika ting medan andra går ner sig så totalt? En trasig barndom är ju inte ett villkor för att börja missbruka, lika lite som en bra per automatik innebär en lycklig och hel vuxen...
Jag läste på psykologin nån gång att vi föds som färdiga människor med personlighet och hela kittet. I så fall skulle uppväxten vara av ringa betydelse?
Därom tvistar ju de lärde-Arv eller miljö?
Klart är ju i allafall att vissa av oss står pall för hårdare smällar av livet än andra. Är det inte märkligt egentligen att vi är så pass olika med till synes lika bakgrund i många fall?
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0