Vill man verkligen leva för evigt?
Nåt som jag aldrig slutar att förbluffas över är denna ständiga otröstliga jakt på evig ungdom! Snälla, kan nån förklara sakta, sakligt och pedagogiskt så att jag förstår VARFÖR man vill vara ung för evigt? För jag fattar verkligen inte...
Det är klart att man har mer ork, energi och framåtanda som ung. Visst är det så. Jag kan ibland sakna barnets okynnighet och busighet, men framförallt nyfikenhet och tro på sig själv. Jante har ju ännu inte hunnit i fatt barnet som fortfarande tror på sig själv och sina vidlyftiga visioner.
Visst händer det att jag kan känna ett sting av avund när jag hör en person i sina 20 berätta om sina planer för framtiden. De har ju hela livet framför sig! Men samtidigt, så är jag glad att jag tex har de jobbiga småbarnsåren bakom mig, och nu har tid över till mig själv. Det är ju för sjutton NU jag kan satsa på mig själv igen!
Ibland kan det dock kännas lite dubbelt när jag ser mig i spegeln. Jag känner mig ju ung. Det yngre inte begriper är att även "vi äldre" faktiskt är unga i hjärtat. Det är själen som åldras...
De flesta dagar har jag inga problem med att smilgroparna förökar sig på kinderna, och kråkfötterna brer ut sig. För mig hör det livet till. Det är en naturlig utveckling. Men vissa dagar så kan jag ändå känna:"Men vad hände?! Förra veckan var jag ju 18?!"
Jag är i den åldern när jag blivit plågsamt medveten om att jag är dödlig och att livet rent krasst faktiskt är ganska så kort. Alltså, att jag nån gång ska dö var jag väl medveten om när jag var blott 20. Men det kändes så avlägset, och det var nog mest nåt "som gamla pratade om"...
Men nu när "halva livet" är avklarat så känns slutet mer konkret, även om det förhoppningsvis dröjer ett tag till. Jag ser fram emot att fortsätta åldras, odla rynkor, få barnbarn och bli "gammal och klok".
För mig är det bara befängt att sträva efter att se ut som 30 när man passerat 60 med några år. Denna konstlade "ungdom" som så många eftersträvar blir bara bisarr. Jag tänker fortsätta njuta av åren som går, och göra det bästa av tiden här på jorden. Jag menar, vad är väl lite rynkor mot allt det fina man har chansen att uppleva? Jag kommer att fortsätta strosa på stränderna i Grekland och njuta av solens strålar och havets ljumma strömmar även när jag är 75. Det tänker jag fortsätta göra ända tills det är dags att "checka ut". För lämna detta livet kommer vi alla att göra, även de, som väljer att leva i illusionen om att de, är "evigt unga"...
