Misstag, erfarenheter och annat mentalt bagage
Jag brukar hävda att man inte ska gråta lika mycket över sina klavértramp som att ta lärdom av dem. Misstag är för mig nåt som finns för att visa en till rätta, så man konkret kan se vad man gjorde för fel.
Fast visst, vissa erfarenheter har kostat alldeles för mycket...
Tänk om man aldrig gjort nåt fel i hela sitt liv(nu finns det ju i och för sig vissa som styvnackat hävdar att det ÄR så, men...), hur fasen lär man sig nåt då? Genom att se andra dumma sig, och fastna med skägget i brevlådan?
Jag har gjort en hel del ogenomtänkta saker i mitt liv. Har dock noterat att klavértrampen inte duggar lika tätt som förr. Innebär det att jag blivit nåt klokare, tro? Eller bara ren och skär tur? :)
Jag kan så här i mitten av de 40 tittar tillbaka på år av misslyckanden och pinsamheter, blandat med förbannat bra stunder och lyckade satsningar. Jag tror på balans, gott och ont(eller det mindre goda) hand i hand i symbios. Hur ska man kunna uppskatta det goda om inte det dåliga fanns?
För då skulle ju det goda bara bli vardag...och det vet vi alla hur uppskattad vardagen är...NOT...:)
Jag är i grund och botten tacksam över ryggsäcken livet valt att packa åt mig, även om den vissa dagar kan kännas tyngre än vad jag valt att packa den själv. Det enda jag egentligen kan göra är att packa om den så att den blir lättare och mer hanterlig att bära på resterande resa genom livet...
Andemeningen är alltså, vårda dina misstag ömt och lyssna på vad de har att lära dig! <3
