Det svåra med att inte jobba
"Du lever en drömtillvaro som kan göra det du vill när du vill-varje dag-år efter år"...
Detta är en kommentar, med några små variationer, som jag fått under åren från de som inte är så insatta. Jag förstår att det ter sig som en utopi för många att inte ha ett jobb att gå till, en chef att lyda och arbetskompisar att stå ut med. Men det är i mångt och mycket just det jobbrelaterade som är stommen i mångas liv, navet som livets hjul snurrar runt. Jag menar inte att jobbet är meningen med livet, för det vore väl rätt tragiskt om det inte vore mer än så. Men vi människor behöver rutiner, vi behöver även känna oss behövda, och få bekräftelse.
Detta går man miste när man inte har förmånen att ha ett jobb att gå till.
Jag har i alla år varit stenhård med mina rutiner, och trots att ingen väntat på mig så har jag stigit upp som "alla andra" vid 6 på morgonen. Att ingen väntar på mig är dock sanning med vissa modifikationer eftersom jag har tre( en är dock utflugen nu) barn som ska upp på morgonen. Det har varit frukostar att fixa och dyl. Nu är de dock så stora att de sköter sig själva, och det är också nu jag börjar svaja i tillvaron och tumma på mina, så länge invanda, rutiner. Det händer att jag är uppe 7 på morgonen, men ofta känns det mer som ett stort obegripligt! "VARFÖR?". Jag har liksom inget som behöver uträttas så pass att jag är i skriande behov att vara uppe vid denna okristliga timme, och då blir det lätt ett par timmar till under täcket.
Har man väl börjat töja på en liten princip är det lätt att man börjar peta i andra också och rätt vad det är äter man frukost 3 på eftermiddagen och middag midnatt...
Trots en del vacklande på sistone är jag fortfarande fast besluten om att ha en tillvaro så lik gemene mans som möjligt så idag ringde klockan 8.00 och då gick kaffebryggaren igång. Det kan vara svårt för vem som helst att hitta nån djupare mening med ens existens här på jorden. Men tro mig, jobbet har så mycket mer betydelse än summan på lönekontot...
