Småbarnsföräldrar har inte en aning!
Tänk om man visste innan det man vet efter! Inte många misstag skulle göras, många tårar skulle sparas, mycket lidande skulle kvävas i sin linda...
Men hur spännande hade livet blivit på en skala då?? Meningen med livet är ju att lära sig, bli massor av erfarenhet rikare, bli en mer komplett människa på sin väg genom livet...
Jag tvivlar på att man blir det utan misstag och "käftsmällar"(bildligt!).
Minns när äldsta barnet föddes. Jag visste exakt hur jag skulle uppfostra henne och hennes blivande syskon(yeah, right...). Jag blev riktigt irriterad när de som hade äldre barn påpekade "små barn små probkem, stora barn stora problem". För mig var det som att få höra "du har inte en susning, gumman!", och andemeningen var nog allt den i flera fall...
Nu när jag tittar tillbaka i bakspegeln, så ger jag de "olyckskraxande kråkorna" rätt om än motvilligt. Visst, är det så! Vad vet man som småbarnsföräldrer? Fast å andra sidan, hur KAN man veta?? Det är ju ingen av oss som vet, eller kan nåt som vi inte fått lära oss. Att bli föräldrer är ju att lära sig under resans gång, och göra sitt yttersta. Mer kan man liksom inte göra...
Jag träffar en hel del småbarnsföräldrar, och kan känna lite avundsjuka så till vida att det skulle vara härligt att få "oskulden" tillbaka om livet som föräldrer! Det hade varit underbart att få vara i den där rosa fluffiga bubblan i allafall för en dag där inget ont händer, annars kan jag inte påstå att jag längtar tillbaka till småbarnstiden även om jag tycker att den tiden var okomplicerad. Det var lättare att styra upp saker och ting. Nu är de så stora att de ska lära sig att ta egna beslut, och dess konsekvenser...med mig i bakgrunden beredd att ta emot dem OM i fall att...:)
