Vem vill ha mig då?
Ända sedan jag blev sjuk och fick min värk för 19 år sedan har jag nånstans i bakhuvudet haft en del funderingar kring hur livet kommer att te sig utan storstilad karriär, kista med guldpengar, fungerande kropp som kan vara andra behjälplig, ork att vara den perfekta värdinnan...ja, listan kan säkert göras längre...*snett leende*
Ingen vet ju vad som väntar runt hörnet här i livet. Vi är alla oförberedda på vad som komma skall. Så egentligen har jag en fördel eftersom jag har en bra aning om hur utvecklingen kommer att bli med de medel jag har att "leka med". Jag väljer ändå att se ljust på framtiden. Man måste behålla ett positivt sinne om man ska ha orken att ta sig igenom allt det jobbiga livet slänger till en...
Som "sjuk" märker man ganska så snabbt att ens aktiekurs sjunker ganska så omgående när folk får reda på hur det är ställt. Jag vet inte hur många gånger jag fått ett illa dolt lite nedlåtande "Jaha, jag trodde du hade ett bra jobb"...eller nåt med samma andemening... Då brukar jag hyfsat barskt påpeka att det faktiskt inte är mitt IQ som är värkbrutet, utan kroppen!
Eller dessa besvikna miner när det går upp för bekanta att man faktiskt inte kan vara särskilt behjälplig vid förestående flytten, eller veckohandla när hela familjen ligger i maginfluensa.
Jag har flera gånger under åren tänkt tanken "Vem vill ha sekunda gods?!"
Jag vet nu svaret på min fråga! Det visade sig vara bra många fler än vad jag befarat. Det är såna som kallas VÄNNER! Det spelar faktiskt mindre roll i realiteten hur hög position man har, eller hur många flyttkartonger man orkar flytta på en timme. Det finns så många andra kriterier då det gäller att vara just en VÄN. De andra som inte
