Förnekad vänskap
När det går upp för en själv att saker och ting inte står riktigt till som sig bör bakom pannbenet är det nog ganska illa, eller det kanske ska ses som ett sundhetstecken? Anywho...
Jag fick en fråga i morse som legat och gnavt hela dagen. Det var ingen 100.000:- fråga eller ens privat, utan en i förbifarten "känner du xxxxx?"
Jag svarade nekande, funderade lite, för att sedan återigen hävda att jag inte visste vilken personen var.
Jag har sedan mentalt gått igenom min bekantskapskrets, bara för att återigen bekräfta för mig själv att jag inte har den blekaste om vem denna person är.
För en stund sedan slog insikten mig likt ett vedträ i pannan- Jag har omedvetet förnekat kännedomen om en av mina äldsta vänner!!
Hur förstår det inte. HUR är det möjligt att glömma en person man känt i 20 år och dessutom står nära?
Javisst, alla kan få mental härdsmälta så jag får hänvisa till det som mitt lama försvar: "Förlåt, jag visste inte bättre i stunden, och glömde allt vi tagit oss igenom tillsammans. Det ska inte upprepas-Jag lovar!!"
Personen i fråga kommer inte att ta illa upp utan skratta, och klappa mig förlåtande på kinden medan hon, det lilla grynet, står på tå...:)
Tacka er lyckliga stjärna att ni inte har mig som vän, gott folk!! ;)
