Att hjälpa andra är överskattat

Jag tillhör skaran så på fullaste allvar tror att jag kan hjälpa folk! :)
Inte med allt, men med vardagsproblem. För det mesta så blir det ett "lyckligt slut", och alla är nöjda och glada.
Ibland tar det "lyckliga slutet" längre tid på sig, eller helt enkelt vägrar att infinna sig. Vid såna tillfällen får jag ofta höra en förbaskat tjatig och sliten fras( i mina gamla öron...) "Man har nog med sig själv"...
Detta uttalandet är allt lite märkligt då det tenderar att allra oftast komma från folk som är riktigt nyfikna och gärna snokar i andras liv...
Är kontentan, tro, att man ska gotta sig i andras felsteg och misslyckanden och vägra sträcka ut en hjälpande hand?
I många fall så krävs det så pass liten mängd energi och tid att hjälpa till att jag nog skulle ge mig själv en "bitch-slap" om jag inte ställde upp. Alltför många verkar ha så mycket lättare att säga "nej" än "ja", vilket ju är lite märkligt eftersom "nej" ju har hela EN bokstav mer, och är man så rädd om sin tid och energi borde man ju dra ner på bokstäverna också...;)

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0