Gnällspik, eller bara ärlig
Det här med att "gnälla" är riktigt intressant! Jodå, tro mig...:)
Hur du funderat över när gnäll blir just "gnäll"? När är man bara ärlig och berättar hur ens situation faktiskt är?
Personligen är jag livrädd för att uppfattas som gnällig, eller negativ. Så jag kan komma på mig själv att jag inte vara helt ärlig med hur jag mår i kroppen. Det är några få som får den icke tillrättalagda versionen. De är de stackarna som jag vet känner mig så pass väl att de vet att det är just den krassa verkligheten de får, och inte nåt kinkigt okynnes gnäll.
Ni hör att jag inte tycker om gnäll, va? :)
Jag kan komma på mig själv med att tänka "Men gör NÅT åt din situation då!!" när nån fullkomligt kräker ur sig allt elände som lagts på dennas axlar. Allt kan man dock inte göra nåt åt, det är jag själv plågsamt medveten om. Men alla kan göra nåt litet i allafall. Många gånger behövs det inte några stordåd för att livet ska kännas lite bättre. Det kan faktiskt behövas så pass lite som att man bestämmer med nån person att tex ta en fika en gång i veckan. En pratstund hemma i köket över nåt hemmabakat kan lösa en hel del problem faktiskt! Tyvärr lär väl ingen världsfred komma till stånd över en sockerkaka, men tyngden på ens axlar kan faktiskt lätta om man har nån att prata med. Man behöver få perspektiv, och det är nog svårt att få på egen hand...
