Ett lallande mähä
Jag har vid 51 års ålder kommit på mig själv med att nog aldrig varit så snäll nu i mina utlåtanden nånsin. Det är nästan så att jag har svårt att ens försöka tycka illa om nån! Ja, inte så att jag knatar omkring här hemma på dagarna och försöker bygga upp agg gentemot nån så där i största allmänhet. Men jag känner ofta oförståelse inför folks irritation eller ilska över nån person. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt tiden och energin. Tolka mig inte fel nu. Jag är inget lallande mähä som på sin höjd fnittrar lite nervöst om nån skulle komma på tanken att vara orättvis mot mig. Jag KAN visst det säga ifrån och det rejält. Då och där. Sedan är det bra.
Likaså är det i mina åsikter om människor. Jag ger mycket mer komplimanger nu än innan, och jag MENAR verkligen det jag säger. Varför är det så, tro? Blir man snällare med åren? Eller är det så att man då vet vem man själv är och är tryggare och säkrare i sig själv? Man kanske inte känner samma konkurrens från andra kvinnor/män längre? Eller är det så enkelt att man ätit tillräckligt många pepparkakor genom åren...?? :)
