Varför låtsas att allt är så perfekt?
Alltför mycket runt om mig uppfattar jag som fjantigt tillrättalagt. Jag tror faktiskt inte ett skit på att allt är så förbannat "picture perfect" som många så gärna vill ge skenet av. Eller låt mig formulera om mig- jag VET att det i många fall t om är ganska eländigt bakom fasaden... Varför jobba så hårt på att hålla skenet uppe? Är det så viktigt att stå med enad front mot världen iklädda colgate-smile?
Jag menar såklart inte att man behöver fläka ut sig själv och blotta sin smutsiga byk till allmän beskådan, mycket bör hållas privat för att inte skada nära och kära på köpet. Men varför överdriva glättigheten så in i...?
Eller är det så att upprepar man en mening tillräckligt många gånger, och styvnackat hävdar att allt är super så tror man till slut på det själv, och detta gör att den grå vardagen är lättare att hantera?
Själv har jag ingen aning då jag vägrar att låtsas. Är livet jobbigt, så låtsas jag inget annat. Jag tycker att det blir lättast så...
Jag menar såklart inte att man behöver fläka ut sig själv och blotta sin smutsiga byk till allmän beskådan, mycket bör hållas privat för att inte skada nära och kära på köpet. Men varför överdriva glättigheten så in i...?
Eller är det så att upprepar man en mening tillräckligt många gånger, och styvnackat hävdar att allt är super så tror man till slut på det själv, och detta gör att den grå vardagen är lättare att hantera?
Själv har jag ingen aning då jag vägrar att låtsas. Är livet jobbigt, så låtsas jag inget annat. Jag tycker att det blir lättast så...
