Man måste ha humor för att orka ha ont
"Hur orkar du?", är den ständiga frågan som ställs inte bara av mig själv utan även andra. Det är en högst befogad fråga utan att för den sakens skull kräva medlidande, eller vältra mig i självömkan. Ingetdera är mitt upplägg för att överleva nämligen. Trots all smärta på daglig basis är jag medveten om alla som har ett helvete på riktigt med sjukdomar där döden är enda utgången. Rent krasst är vi ju alla, både du och jag, döende i detta nu. Men förhoppningsvis kommer vi att få chansen att njuta av den sista och faktiskt enda resan mot slutet...
I dag är en typisk dag med värkande stela fingrar, och migränen lurande i den stela ömma nacken. Överkroppen överhuvuudtaget känns som om jag fått en omgång med stryk. Jag kan ta en tablett och bli av med ömheten i skallen innan den bryter ut till fullgod smärta, men värken i kroppen är det inget som rår på. Det kanske låter som en klyscha med vikten av att behålla det goda humöret, men hur banalt det än må låta för en utomstående så stämmer det bra. Det hjälper att vakna och förtydliga för sig själv med den myndigaste av stämmor att "du ska minsann vara tacksam att du får ynnesten att uppleva denna dagen, då många inte har den turen!!"
Jag försöker hålla det goda humöret så pass intarkt det är möjligt, och likaså se till att få mig några goda skratt varje dag. Har jag en ovanligt grå dag i själen så gör den sig omedelbart gällande i kroppen också.
För mig handlar det om ren överlevnad att skratta och må bra mentalt. Jag skulle inte klara all denna smärta annars.
Annars är det lätt att kunna hålla sig för skratt när man vaknar till ännu en dag av värk, och funderingar över hur man lättast ska ta sig igenom dusch och efterföljande påklädning utan att för den sakens skull behöva ta en tablett efteråt för att ha lyft armarna för häftigt.
I dag är dock en bra dag! :)
