Ensam är stark
Eller kanske egentligen bara ensam? Är man ensam och bara har sig själv att förlita sig på så bör man ganska så omgående göra sig tjänsten att utveckla styrka. Krypa ihop i fosterställning under täcket hjälper föga, och inte kommer man nånstans heller...
Just detta uttrycket har jag funderat lite kring då jag själv är urusel på att be om hjälp. Det beror kanske på att jag sällan under mina år här på jorden haft nån att be , eller så är den enkla förklaringen att det ligger i min personlighet då jag är stark och självständig.
Fast ibland önskar jag att jag kunde få känna mig liten och hjälplös, och ha nån stark person som tog itu med det som behövdes och satt inne med alla svaren, samtidigt som jag känner hur befängt det upplägget skulle te sig för mig. Jag KAN liksom inte lämna över ansvar på nån annan. Jag tror fan inte att jag vet hur man gör...
Jag är inte helt övertygad om det är alltid är en styrka att vara stark!
