Den vidriga kärleken
När kärleken står i blom så är hon underbar i all sin grönska, varma färger och förföriska doft. Vi låter oss glatt luras av hennes fägring och löfte om att hon kommer att vara vid oss sida för evigt. Men vi ska inte lita på hennes luftslott och storslagna visioner om framtiden, för rätt vad det är när hon själv behagar rycker hon brutalt ifrån oss det hon så generöst och löftesfullt en gång gav oss, och som vi tacksamt tog emot med öppen famn.
När hon så känner för det visar hon sina andra sidor- hat och hämndlystnad. Det är inget hon berättar om för oss från början när hennes ömma låga flammar högt och hett. Hon är charmig och oemotståndlig då hon visar sig från sin bästa sida, men enbart kall och obeveklig när hon sedan känner för det.
De som tidigare så hett älskat, hatar med samma intensitet. De som innan älskat, gör allt för att förgöra varandra.
Trots detta jagar vi alla henne med samma frenesi hur många gånger hon än visar sitt allra fulaste tryne mot oss, hur många gånger hon än sparkar omkull oss och sedan låter oss ligga i en sorglig patetisk hög...
Är det inte märkligt egentligen att vi utsätter oss för samma förlopp gång efter annan i tron om att "denna gången kommer det INTE att bli som de andra gångerna"?
Förklaringen är enkel. Hon är förbaskat underbar när hon känner för det. Nej, hon är rent ljuvlig och slående vacker när man har förmånen att träffa henne en bra dag. Sedan gäller det att ömt och försiktigt stryka henne medhårs så hon inte vänder andra kinden till och blottar sina andra ansikten. Det går undan när väl bollen är i rullning. Den som älskar dig idag kanske är din tuffaste motståndare i morgon, och räkna inte då med några shyssta regler eller fördelar för gamla tiders skull. Handskarna kommer att vara av, och det kommer att göra ont!
(Bakomliggande orsak till inlägget är inte trouble in paradise här hemma, utan de vänner jag har som kämpar mot sina ex och tillika f.d kärlekar).
