Ett förbannat gnällande
Vad gör du när livet går i ständig uppförsbacke och du bara får mer och mer ont i benen, och mer tar det emot?
Själv tar jag i ÄNNU mer då det tar emot. Skulle jag trilla och bli liggande får du gärna spotta, eller sparka på mig. Jag reser mig snart och då rinner det av mig. Jag har alltid trott att det är en medfödd instinkt vi människor har. För mig är det självklart att kämpa och ge allt jag har även när det är trögt...eller i synnerhet då! Livet ger oss alla en snyting i mellangärdet. Fast vissa kan uppfattas få fler än andra dock...
Jag känner några, i och för sig, ytligt, men det är en ##&&%%% gnällande så fort det inte är brant nedförsbacke och allt rullar på utan nån sorts ansträngning. Jag har vid ett flertal tillfällen gett tips på enkla lösningar på deras domedags-problem. Men de har dissats fortare än jag fått chansen att avsluta meningen. Vid ett tillfälle hasplade jag ur mig ett spydigt "Det var för enkelt, va? Inte lika roligt då...??"
Jag har full förståelse för att livet kan vara skit och motigt så in i h-vete. Så upplever jag det också mellan varven. Men vi vet väl alla till mans att det aldrig nånsin blivit bättre av att kräka ur sig sitt elände för att sedan lägga sig platt på marken och förvänta sig att ANDRA ska lösa det åt sig...??
Själv tar jag i ÄNNU mer då det tar emot. Skulle jag trilla och bli liggande får du gärna spotta, eller sparka på mig. Jag reser mig snart och då rinner det av mig. Jag har alltid trott att det är en medfödd instinkt vi människor har. För mig är det självklart att kämpa och ge allt jag har även när det är trögt...eller i synnerhet då! Livet ger oss alla en snyting i mellangärdet. Fast vissa kan uppfattas få fler än andra dock...
Jag känner några, i och för sig, ytligt, men det är en ##&&%%% gnällande så fort det inte är brant nedförsbacke och allt rullar på utan nån sorts ansträngning. Jag har vid ett flertal tillfällen gett tips på enkla lösningar på deras domedags-problem. Men de har dissats fortare än jag fått chansen att avsluta meningen. Vid ett tillfälle hasplade jag ur mig ett spydigt "Det var för enkelt, va? Inte lika roligt då...??"
Jag har full förståelse för att livet kan vara skit och motigt så in i h-vete. Så upplever jag det också mellan varven. Men vi vet väl alla till mans att det aldrig nånsin blivit bättre av att kräka ur sig sitt elände för att sedan lägga sig platt på marken och förvänta sig att ANDRA ska lösa det åt sig...??
