Fibromyalgi borde synas

Jag kan sitta och titta på mina äckligt uppsvullna groteska händer som värker och dunkar, och riktigt förfasa mig över hur de ser ut. Jag visar dem för sambon som alltid lika kärleksfullt säger att det är inget synbart konstigt med mina händer.  Nej, han har rätt. Det är ingen utomstående som kan se vad som försigår 24-7-365 i mina händer. Men jag _upplever_ dem som svullna och enbart oformiga eftersom jag _känner_det så.
Just den värken har jag tabletter som tar väldigt bra. Annat är det med nacken och armarna...
Jag trodde det skulle vara en lättnad att få det som plågar mig dokumenterat faktiskt. Svart på vitt att jag inte inbillar mig. Men det kändes mer som "Det VISSTE jag väl!!"
Men jag ska inte gnälla och gny, för jag har aldrig blivit ifrågasatt. Inte ens FK har jagat mig med näsvisa frågor. Kanske för att jag på helt eget bevåg satte mig i skolbänken? Fast då blev det allt lite kul. En dag ringde FK och undrade över en blankett jag skickat till dem. Jag förklarade hela situationen med skola och allt, och fick då "Men du kan inte bara sluta att vara sjukskriven!! Du måste ha ett intyg på att du är frisk nog..." VA!? Jag kunde inte låta bli att skratta henne i örat faktiskt. Här hör man hur folk får kämpa för att bli sjukskrivna, och jag ville komma ur deras klor måste intyga att jag mår tillräckligt bra för det? Det blev aldrig av att jag ordnade med nåt sånt intyg, och jag har inte hört i frågan heller. Men visst är det märkligt!?
Det är jobbigt att kämpa hårt på daglig basis mot nåt som inte syns.  Stora, ärr, gips, kryckor etc är enklare att ta till sig, för det är nåt synbart. Nåt konkret. Men en människa som säger att det känns som hela kroppen håller på att gå itu är så mycket svårare att ta till sig. Personen ser ju för tusan frisk ut!!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

I said BADASS...not fine-ass!

Mycket funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

RSS 2.0