Jag- en gigantisk bluff?
Jag läste om en mamma som nyligen mist ett barn, och hennes kamp om att återerövra sitt liv och vardagen. Man kan ju tycka att vardagen är väl inget att eftersträva, men det är den i allra högsta grad.
Jag minns plågsamt väl när jag själv var i samma sits och skulle försöka hitta tillbaka, och komma på hur man GÖR...
Jag kände väldigt snabbt att jag fann en ofantlig tröst i just det vardagliga. Jag älskade att tvätta, att vara i tvättstugan och dona var det bästa jag visste. Det var som förr, tiden INNAN...
Jag kunde komma på mig själv att smågnola kånkande på den tunga tvättkorgen!
Likaså fick jag nån sorts hang-up på att beställa kebabrulle på helgen och hyra film. För det gjorde vi ju också INNAN...
Rent krasst så kunde jag ju låtsas att allt var som förr tills jag tuppade av av överansträngning, min själ köpte det ändå inte. Det var inte som förr, och skulle heller aldrig bli så. Fast så är det ju för oss alla. Livet förändrar oss, på gott och ont. Man är och beter sig olika i vilket livsskede man befinner sig i.
Ska sanningen fram så finns det inte många spår kvar av mig INNAN. Finns det några större så måste jag vara blind på båda ögonen för jag ser dem verkligen inte. Jag har omprioriterat allt som bara går. Jag lever ett väldigt "basic" liv kan man säga. Det är vi här och nu i stunden där jag lärt resten av familjen att uppskatta och hylla det lilla i livet, som faktiskt är riktigt stort när man väl lärt sig att uppskatta det.
Samtidigt som jag funderar över vem jag egentligen är, så inser jag ju att den där personen för 14 år sedan är för länge sedan "long gone" och är nu ersatt med den här 14 år äldre bistra, sarkastiska människan som funderar alldeles för mycket. Så så mycket fejk är jag nog inte när allt kommer omkring, utan rätt och slätt JAG...
