Pengar har inte med vänskap att göra
En vän finns alltid där, i blött och torrt, i medvind och motvind och i nöd och lust. En vän ska man alltid kunna luta sig emot för stöd. En vän ska erbjuda lä då det blåser hårt, och hålla en i handen när åskan går.
En vän ska hålla ett löfte och ett förtroende. En vän ska vara kassaskåpssäker då det gäller hemligheter. När jag nu ändå är inne på kassaskåp kommer jag osökt in på anledningen till dagens inlägg...
Kan man ställa vilka krav som helst på en vän? Kan man verkligen förvänta sig osjälviska tjänster av gigantisk dignitet? Får man säga nej, men ändå fortsätta vara en vän?
Personligen tycker jag att pengar och vänskap inte har med varandra att göra. De är som olja och vatten. Jag vet en handfull personer som surt fått erfara att man nog inte ska låna ut pengar, eller gå i borgen för ens sin bästa vän. Nåt verkar hända mellan folk när pengar finns med i bilden. Kan inte sätta fingret på vad det är... Man är sig själv närmst? Tar nån djupt inneboende girighet över sans och förnuft?
Jag kan inte tänka mig att låna ut pengar, och skulle aldrig heller förvänta mig att nån skulle låna ut till mig heller. Jag vill förtydliga att det inte är "nån hundring" jag menar nu utan större mer kännbara summor. Nu tycker jag i och för sig att man alltid ska betala tillbaka oavsett summa. Själva andemeningen med att låna är ju just att det bara är ett LÅN...:)
