Jag vill inte skilja mig
Jag har levt med min stora kärlek i 11 år. Jag har aldrig vacklat i mina känslor, eller tro på att det vi har är bestående och tillika enastående...:)
Det är honom jag ämnar leva med återstoden av tiden här på jorden, och jag hoppas att han tänker i samma banor.
Han är min själsfrände, trots alla våra olikheter. Vi kan föra en ordlös konversation med total förståelse. Vi är så otroligt lika, men ändå så olika. Jag pratar med alla och räds inte att ventilera mina åsikter, medan han är tyst och försiktig. Han läser böcker, medan jag skriver...
Med våra olikheter så kompletterar vi varandra. Det jag kan har han inte den blekaste om, och det han behärskar kan jag inte alls. Vi hittar tryggheten i varandra. Vi hjälps alltid åt, och stöttar varandra.
Men gifter oss gör vi nog aldrig. Skulle vi göra det så är det av juridiska skäl. Men av kärlek blir det aldrig.
Varför?! Vi behöver inte det. Vi kan inte älska varandra högre än vad vi gör, och behöver inga ringar eller en ceremoni för att befästa kärleken.
Tanken på äktenskap lockar mig inte alls faktiskt. "Been there, done that, got the t-shirt"...:)
Fast egentligen så är väl inte själva giftemålet jag vänder mig emot i sig, utan det näst intill obligatoriska skilsmässan. Jag vill helt enkelt inte skilja mig från honom, och det KAN jag ju faktiskt inte göra om vi inte är gifta...;)
