Förbannade energitjuv
Ni som också "gått hemma" i många år har säkert känt av sviktande motivation. Det kan vara riktigt bedrövligt svårt att förklara meningen med att stiga upp innan 10 för sig själv när man ändå inte har något som väntar på en. "Kropp, rör på dig!!"...funkar föga...;)
Likaså blir varje dag "lördag hela veckan", eller "måndag"...vilket man vill. Så bara för att få NÅN sorts helgkänsla så stiger jag upp lite tidigare på vardagar oavsett vad kropp och förnuft hävdar, och likaså så blir det inte godis framför tv:n någon annan än tidigast fredag.
Jag känner att jag på något sätt måste urskilja viss nyansskillnad i den "grå massan", som andra kallar vardag.
Det kan också vara svårt att hitta något att se fram emot. "Vad skönt det ska bli att vara ledig!"...Mmmmm, visst ska det! *ironisk*
Fast jag ska erkänna att det inte är ett dugg avkopplande att "gå hemma". Det känns mer frustrerande faktiskt mer än något annat. Fast den smygande känslan tolkar jag som ett tecken på tillfriskande, och hoppet har börjat infinna sig om att orka plugga alt jobba igen.
Bara känslan av att träffa folk, ha nån att prata med får mig att le stort. Ja, t om tanken på ett grupparbete(min stora fasa förr) ter sig lockande. Man missar det sociala när man inte är iväg på dagarna, och det är nog det jag tycker är jobbigast med hela situationen, annars är det ju lätt att tro att det är ekonomin som är det...
Men idag ska jag hem till en urhärlig sprudlande positiv kvinna och tanka massor av energi och positiv anda. Det ska bli riktigt effing trevligt! Fika, pladdra och fnissa en stund- det kan inte bli bättre. Sedan har jag ork och motivation att hålla huvudet högt och ångan uppe några dagar till! :)
