Jag är glad att vi inte gifte oss
Jag älskar sambon mer än livet självt. Jag dyrkar marken han går på. Avundas luften han andas. Ja, han är helt enkelt råmodellen alla män borde skapas efter om ni frågar mig. Vi har haft våra dalar och toppar precis som andra par. Men allt efter åren har gått så har lugnet allt mer lagt sig, och vi har blivit mer och mer tighta. Nu är vi farligt nära att avsluta varandras meningar. Jag har varit lite rädd för det skulle ske. Jag fasar för att vi en dag kanske BARA är vänner. Jag menar, kan det verkligen finnas attraktion och spänning mellan vänner?!(SKA det??)
Jag vill leva mitt fortsatta liv med denne undebare man. När folk hör mig säga detta så påpekas det ständigt avsaknaden av ring på fingret. Men ÄR den så viktig?? Det viktiga måste väl ändå vara ett bra och sunt förhållande?? Jag är glad att vi inte hängde på trenden och förlovade oss efter några år som "alla andra" helt enkelt för att vi inte kände varandra tillräckligt. Nu efter snart 10 år skulle jag kunna stå i kyrkan och sanningsenligt av hela mitt hjärta lova att älska honom tills dagen då döden väljer att sära på oss. Vi vet varandras hemligheter, pinsamheter och svagheter, och älskar varandra lika tokmycket ändå. Jag tror att äktenskapet kan vara värt att vänta på...tills man VET...eller gör man som vi och SKITER i det! ;)
