Justin Bieber fick mig att gråta
Det brukar gå en si så där 5-6 år mellan gångerna jag går på bio, och denna gången var inget undantag. Jag tycker att det är dyrt, bökigt, svettigt och trångt att gå på bio. Jag föredrar film i hemmets lugna vrå under min filt, i min hörna av soffan med en skål chips i knät.
Men nu kom den där DAGEN då "den lille gräddbullen från Kanada" hade premiär på sin dokumentär, och med en "hard core Belieber" till tonårsdotter och gratisbiljetter liggande fanns det liksom inget alternativ...
Hade jag lagt 180:- på besöket så kanske jag hade dragit lite på det nu positiva omdömet, men nu är jag, kanske inte lyrisk, men väl nöjd i allafall.
Jag tror inte att några fans lämnar salongen otillfredställd då filmen innehåller det man som en Belieber vill se, möjligtvis var det kanske för lite magmuskler om något...;)
Skämt å sido, de försökte lyfta fram _personen_ bakom rubrikerna, och det lyckades de bra med. Det är viktigt att poängtera att bakom alla löpsedlar finns en 19-årig osäker liten kille som "trying to figure it out"(hans egna ord). Det är en jobbigt mellanålder för vem som än är som befinner sig i den.
Det som fick mig att brista ut i gråt var när lilla gudomliga, och nu avlidna, Avalanna kom på tal. Ni som följt Justin så där lite lagom vet vem jag pratar om. Den lilla dödssjuka beundrarinnan som kom att bli "Mrs Bieber", och utveckla ett nära förhållande till sin idol. Det är tydligt att hon fortfarande påverkar honom. Tårarna börjar sakta falla nedför hans kinder när han pratar om henne, och i biosalongen duggar de tätt också kan jag säga. Det är blixttyst i fotöljerna, så pass att jag inte vågar ta upp burken och sippa Ramlösa i rädsla för att folk ska börja kasta nåt hårdare än chips på mig...
Det blev en jobbig, men fin stund där den lilla fick den hjärtevärmande hyllningen hon förtjänade.
När vi sedan satt i bilen tösen och jag började vi fnissa när vi tittade oss i bakspegeln, vi såg ut som två tvättbjörnar med mörka ringar under ögonen! :)
Men igår var det en positiv gråt, annars är det väl sällan man kommer hem tårögd med gråtringar under ögonen och sprudlande hävdar att man minsann haft det kalas...;)
